Den kubanske pianisten och kompositören Bebo Valdés har avlidit vid en ålder av 94 år i Sverige. Han ville inte återvända till Kuba för han tålde inte diktaturer. Av Diario de Cuba.
Pianisten och kompositören Bebo Valdés har avlidit.
Diario de Cuba
22 mars 2013
Översättning: Eva Belfrage
Pianisten och kompositören Bebo Valdés (Quivicán 1918) har dött vid en ålder av 94 år i Sverige. Bebo levde sina sista år i den spanska byn Benalmádena (Södra Malaga) sjuk i alzheimer. För två veckor sedan åkte han till Sverige, där några av hans söner lever, då hans hälsade hade försämrats.
Som musiker var han huvudperson under en guldtid på Kuba, och var dessutom föregångare i den afrokubanska jazzens uttryck och skapare av en egen rytm kallad batanga.
Chucho Valdés, hans son, åkte över till Spanien för att ta hand om sin far de senaste åren av hans liv. Bebos verkliga namn är Ramón Emilio Valdés Amaro och han föddes den 9 oktober 1918 i Quvicán.
Hans karriär som pianist inleddes i orkestern Julio Cueva, för vilken han komponerade mambon “La rareza del siglo”. Sedan anslöt han sig till orkestern Armando Romeu vid Tropicana kabarén, där han blev musikalisk ledare.
Bebo beslutade att gå i exil i Sverige 1960, där han rotade sig, bildade familj och levde under väldigt lång tid avlägsnad från musiken.
Den 25 november 1994, spelade han in en skiva med Paquito D’Rivera i Tyskland. År 2000 kommer Calle 54 ut, en film regisserad av Fernando Trueba, tillsammans med en dubbel CD
med filmmusiken. Det blev en stor succé. Ett historiskt möte mellan de största inom den latinamerikanska jazzen: Bebo Valdés, Tito Puente, Eliane Elias, Jerry González, Michel Camilo, Paquito D’Rivera, Cachao och andra fantastiska musiker.
2001 fick han en Grammy för det bästa albumet inom genren Tropiskt traditionelle med “El Arte del Sabor”, tillsammans med Cachao och Patato Valdés.
CDn Lagrimas Negras tillsammans med flamencosångaren Diego el Cigala, gav honom pånytt uppmärksammhet och för den fick han en Grammy Latino.
Sammanslag fick Bebo Valdés fyra Grammy Latinos, fyra Premio de la Música och fem Premios Amigo, och en lång rad utmärkelser som Miamis nycklar, som han tilldelades kvällen innan en konsert 2006 tillsammans med Lincoln Center Afrolatin Jazz Orchstra.
Han fick också Premio Latino de Honor vid den 14e utdelningen av musikpris från SGAE (2010), och blev också utnämnd till hedersdoktor vid Berklee Musik College i Boston (2011)
Den kubanska regeringen försökte nedvärdera honom och uteslöt hans namn när de informerade om internationella musikpriser.
“Jag återvänder inte till Kuba för jag tål inte diktaturer”
Diario de Cuba
22 mars 2013
Bebo talade inte ofta om politik, men när han gjorde det darrade hans händer. Här är några av hans uttalanden om den kubanska regimen.
I en intervju 2005 i Dagens Nyheter, sa Bebo Valdés att han inte återvänder till Kuba för han tål inte “diktaturer”, men med tanke på att hans mormor levde 109 år så “kunde han fortfarande drömma om det och göra mer musik.”
Bebo ansåg att han var politisk flykting i Sverige, ett sorgligt och tråkigt land, men med bra lagar, sa han vid ett tillfälle till den argentinska tidningen La Nación.
“Ni ska vara medvetna om att den första artikeln i den kubanska konstitutionen säger att alla kubaner är lika inför lagen, men regeringen följer det inte. Hur kan de förfölja hederliga människor!” utropade Bebo, som hade förlorat sin tjänst på Kuba på grund av en krock mellan hans repertoar och vad castro-regimen kunde godta.
“ Tänk dig att de tog i från oss friheten t o m musiken. En kväll kom det fram en typ med identitetsbricka och frågade varför jag spelade den typen av musik, klassisk jazz som jag improviserade. Jag svarade att det hade han inte med att göra och han svarade högmodigt att han arbetade i regeringen för att kontrollera mig och jag svarade att han bara förlorade sin tid på mig, och att ingen skulle beordra mig vad jag skulle spela. De kastade ut mig. Det var den politiska polisen”, berättade Bebo försjunken i sin berättelse en stund.
“Det är synd att behöva säga det, men innan var det friare på Kuba”, sa Bebo denne vittbereste pianist. “Vad jag har, det har jag från mina landsmän och inte från några regeringar”.
Det finns en dag han aldrig glömmer. Det var den 26 oktober 1960, den dag då han lämnade Kuba. Han fick låna en kappsäck och den har han ännu kvar. Den står i källaren i hans hem i Sverige. “Vi hade blivit av med Batista som var diktator på högerflanken och vi fick en ny diktator på vänsterflanken som förtrycker folket. De får fara åt helvete dessa diktatorer!” sa han en gång till den spanska dagstidningen El Pais.
“Jag sa till min pappa att jag tänkte komma tillbaka i januari och han svarade med gråten i halsen ‘ vi kommer inte att ses mer’. Det gjorde ont i själen. Hela mitt liv har jag haft lust att återvända till Kuba, men jag hade svurit inför min lilla mamma, det hon bad mig om innan hon dog, att inte komma tillbaka så länge detta system råder.” Och denne reslige, men känslosamme långe (1,84 cm) man fick tårar i ögonen.
_________________