Cuba Democracia y Vida

Oswaldo Payás familj är i fara, säger den kubanska författaren Zoé Valdés.

Oswaldo Payás familj är i fara

Den kubanska författaren Zoé Valdés intervjuas av La Gaceta

Publicerad i MCL Oswaldo Payá

Översättning: Eva Belfrage


Från sin exil i Paris, tvekar inte den kubanska dissidenten Zoé Valdes, när hon säger att regimen fann det nödvändigt att göra sig av med ledaren för den kubanska Kristna Befrielserörelsen.

Hon träffade Oswaldo Payá bara en gång. Det var i Paris, då den avlidne dissidenten gjorde ett uppehåll, innan han åkte till Strasburg för att ta emot Sajarovpriset som Europaparlamentet hade tilldelat honom. Hon talade om för honom att hon inte var överens med honom om hans strategi. Men det var en person som man kunde diskutera med och som man måste räkna med i ett framtida Kuba.

Men det var mycket mer de var eniga om, än oeniga.  Idag en månad efter Payás oförklarliga bortgång, döljer inte författaren till ”Fiktionen Fidel” och en av de mest framstående rösterna i den kubanska exilen, för Gaceta, sin oro över vad som skulle kunna hända Payás änka och deras tre barn.

- Utsätter säkerhetstjänsten Oswaldo Payas familj för fara?
Det är kanske inte jag utan de som ska tala om detta, jag är bara en kuban bland andra. Men jag tror och är övertygad om att de är i fara. Familjen har inte bara antytt det, de har också sagt det. Och de ger inte intryck av att vara personer som säger vad som helst.

Payas dotter Rosa María har bett regimen att de ska lämna familjen ifred.

Hennes bror har dessa dagar blivit förföljd av en blå Lada (Statens Säkerhetstjänst). Därtill kommer den omfattande bevakning som de utsätter familjen för och det sker inte på diskret avstånd. Deras hus är omringat.

När en annan av sönerna just skulle börja sin värnplikt fruktade föräldrarna att de skulle göra livet hopplöst för honom i armén.

Jag vet inte exakt men för varje relation som denna familj har med regimen tycks de tvingas till allt större försiktighet.

- Liknar situationen för Payás änka Ofelia Acevedo den som Cory Aquino i Filipinerna upplevde?

De dramatiska situationerna liknar varandra, men jag tror inte att personerna eller politiken är desamma. Ofelia Acevedo är utan tvekan en ledarperson, hon skapade den Kristna Befrielserörelsen på samma nivå som Payá. Hon har visat en extraordinär styrka under alla dessa år som de har utsatts för regimens förföljelser.

- Hon har själv sagt att rörelsen MCL fortsätter…

Faktum är att hon inte har vilat en sekund, hon fortsätter kampen och håller sig upprätt. På samma sätt som dottern Rosa Maria Paya och de förtjänar all min respekt och beundran. Den presskonferens som de gav i sitt anspråkslösa hem, borde ha spritts i alla media, för de viktiga informationer de gav, utöver den smärta de uttryckte med en enastående värdighet, utan någon form av dramatik, bara med de sanna ord de framförde.

 - På tal om sanning, vad anser du om den version av olyckan som Ángel Carromero gav i Kubas television?

Jag tror att det var helt och hållet manipulerat, liksom också Aron Modigs version. Intervjun som gavs i en svensk kanal var mycket underlig. Det är oförklarligt att han ännu inte har haft vett att framföra kondoleanser till Payás familj eller att han har gett sin version kring det som hände.

Det finns en skillnad mellan det han sade i Sverige och  på Kuba. När han kom till Sverige sa han att det hade varit ”Mycket svåra förhållanden under den tid han hållits fängslad”.

Allt är konstigt. Utifrån allt detta har jag inga betänkligheter mot att påstå att olyckan var del av en politisk komplott och att det var nödvändigt att göra sig av med Oswaldo Paya, den mest framstående bland dissidenterna på nationell och internationell nivå.

- Vilka skulle vara anstiftarna till denna komplott?
Det måste vara Castro regimen. Även om det är mycket svårt att bevisa. Därför är det viktigt att en internationell undersökning görs. Varför förordar inte de spanska och svenska regeringarna detta?

- Vilka kan vara med i komplotten?
Först och främst Castro-regimen.

- Och sen?
Personer som är intresserade av att Castro-eran fortsätter och att inte någon annan ledare kommer fram som skulle kunna kasta en skugga över dem som regimen har utsett som efterträdare eller under en övergångsperiod tills arvtagarna till bröderna Castro tar över.

- Vilka är det?
Deras barn, Mariela Castro, Raúls dotter, Aleyda Guevara, Ches dotter, bland andra. De har länge förberetts som efterträdare inom familjen.


- Har den spanska regeringen något att göra med allt detta?
 Nej, jag tror inte att de har något att göra med detta, men i regeringen finns det personer som har varit på Kuba och som fortsätter att stödja Castro-regimen. Och så är det fråga om affärer.

Med eller utan stöd från vissa spanska aktörer, fortsätter de dagliga arresteringarna av dissidenter. Men underligt nog friges de nu mycket snabbare. Ángel Moya, höll de fängslade bara 48 timmar. Betyder det att regimen börjar bli orolig?

Jag tror att regimen är rädd för vissa dissidenter som Jose Daniel Ferrer, ja just Moya, och Antúnez, samt några till som har det gemensamt att de tillhörde den s k Svarta Våren 2003.

Varför dessa personer mer än andra? Det finns en plan som går ut på att skapa en grupp dissidenter som vill ha kosmetiska förändringar: Internet, resor, borttagandet av embargot, ekonomiska förändringar, men det ska ske under Castro-regimen utan någon radikal förändring.  Men efter mer än 53 år är det dags att Castrobröderna och alla deras släktingar lämnar över makten och det helt och hållet.

- Regimen har fortfarande kapacitet att mobilisera många kubaner för sina egna syften.

Ja så är det. Den vanlige kubanen låter sig mobiliseras på ett känslomässigt och inte naturligt sätt. Det har visat sig till fördel för Castro-regimen. Payás begravning visar hur det går till. Regimens polisförtryckare går in i Payas begravningståg och arresterar deltagare. De gör det dramatiskt med den falska avsikten att det som mest ska synas är just detta, för att ta uppmärksamheten ifrån själva begravningen och från smärtan hos familjen. När folk ser dessa arresteringar blir de rädda och beslutar sig för att inte ansluta sig till oppositionen. Detta är ett exempel på hur de manipulerar. De är så desperata nu att de organiserar riktigt överdrivna aktioner.

- Men trots allt har det hänt något. Nu börjar folk protestera genom att kasta sten*. Tolkar du det som att de har slutat att vara rädda?

Ja. Folk börjar bli allt modigare. I de östra delarna av landet, går kvinnor och barn ut och försvarar sina män och pappor. Det är mycket rörande. Å andra sidan smärtar det mig att intellektuella spanjorer och fransmän tiger och inte stödjer dessa människor som kämpar ensamma. Som med Syrien där det också råder stor tystnad. Dessa vänsterintellektuella är så kräsna när det gäller vilka frågor de tar sig an.


- Börjar en del exilkubaner att mjukna? Du har nyligen hårt kritiserat den tidigare hårda och radikala regimkritikern Carlos Saladrigas.

Ja för han säger att modellen för Kuba bör vara Singapor, ett skatteparadis. För en tid sen frågade El Nuevo Herald var pengarna hade tagit vägen som försvunnit från Castrobrödernas Kuba. Kanske finns de i Singapor, vars invånare lever totalt förslavade och där en elit tjänar pengar som gräs på bekostnad av folket.

 - Vilka konsekvenser skulle en sådan modell få för Kuba?
Då skulle vi inte kunna säga att det är västs kapitalister som förslavar kubanerna, utan exilkubanernas företagare som förslavar sina bröder.

*CDV övers. anm: Intervjuaren syftar antagligen på en händelse bara några dagar tidigare, då bl a Angel Moya arresterades tillsammans med andra dissidenter och polisen hade använt så mycket våld  att ett 50-tal grannar hade reagerat häftigt och försökt förhindra dem att fortsätta slå och arrestera dissidenter. De hade lyckats jaga iväg regimens förtryckare med stenar och tillhyggen, trots att de tacksamma  dissidenterna ändå vädjat till dem att lugna ner sig, eftersom den kubanska oppositionen är mycket noggrann med att endast använda fredliga medel i motståndskampen.


_______________