Papegojornas ö. Av den kubanske poeten Orlando Gonzales Esteva.
Papegojornas ö (V)
Av Orlando Gonzalez Esteva*
Martí Noticias
2 januari 2011
Försök till översättning: Eva Belfrage
Orlando Gonzalez Estevas poetiska textrader som publicerades i Martí Noticias den 2 januari 2012 och kallas Papegojornas ö, tilltalade mig med sitt humoristiska och bildrika karakteriserande av kubanernas pratgladhet. Den som har upplevt ett kubanskt sällskap och som försynt svensk har försökt att göra sig hörd utan att lyckas, får mycket förklarat för sig i dessa texter. Kubanerna pratar med varandra som i en Fuga av Bach och de lyssnar även om det inte förefaller så, men de vill gärna ”placera sina egna röster i den ledande stämman”. Nedanstående är ett försök till översättning och inte på något sätt professionellt. Texten i original finner ni i Marti Noticias, som jag länkat till ovan.
Eva Belfrage, CDV redaktör
- - - - - - -
Orlando Gonzalez Esteva läser dikter i Mexiko. Klicka här !
PAPEGOJORNAS Ö
Av Orlando Gonzalez Esteva
Fiskarnas tystnad varnar kubanerna för djupens faror.
*
Man kan aldrig vara säker på att allt en gång blir tyst, ty allt kan vara ljud. Tystnaden föddes när något saknades. Vi pratar för att fylla ut det som saknas.
*
Kubanerna pratar inte bredvid munnen, men är däremot medvetna om att munnen kan gå av sig själv, och tackar den för att de har ha blivit utvalda att vittna om vikten av båda sakerna i utvecklingen av det mänskliga djuret.
Som flaggan flammar för sin här på slagfältet, skiner språket för kubanerna som inte gestikulerar när de pratar, de larmar och för liv.
*
Husdjuren vet knappt vad tystnad är. De hör oss när vi tänker.
*
En kubansk konversation är en fuga, i den musikaliska termens mening. Alla som deltar pratar samtidigt, men långt ifrån att avbryta varandra spinner de med sina monologer en väv av kontrapunkter som har sitt ursprung i barocken. Ingen av dessa monologer missförstås av de andra, tvärtom, den som talar utvecklar så många öron som tillfället kräver och vänder sitt tal till var och en i samtalsgruppen, vilka utan att tappa tråden i sina egna utläggningar pratar med en röst och försöker, på samma sätt som den förste talar, att placera sina egna röster i den ledande stämman.
Ingen är ovetande om vad de andra säger, även om de bara verkar lyssna på sig själva. Avskedsorden strävar mot en slutlig kanon som uttrycker sig och sen förtonar i perfekt synkronisering och församlingen sprider sig lika lycklig som musikerna i den lutherska kyrkan Santo Tomás i Leipzig mellan 1723 och 1750, efter ett framträdande av kompositören Johan Sebastian Bach.
José Lezama Limas (övers anm: Kubansk författare) verk, som upphöjer den kubanska barockstilen, kanske är mer tillgänglig om läsaren närmar sig honom som om det vore en konversation och efter bekantskap med hans flerstämmiga stil, urskiljer den liggande basen i de visslingar som kommer från skribentens astmatiska andningsorgan. Det blir allt annat än tyst när det läses, det talar verkligen.
*
Även om tystnaden inte dödar, se upp för överdrifter.
*
Förbannade vana
Att prata bara för att prata
Men om jag tiger
Hör jag till de döda
Bättre att ge upp
Bättre, det var inte dåligt
Fint ord
Bra sagt för övrigt.
*
Tystnaden är ett skri som ingen lyssnar på, utom kanske kubanerna. Att prata är att ge den som tilltalas en vilopaus – kanske t o m tröst – även om det är oklart vem det handlar om.
*
Den mest framstående kubanske kompositören under 1800-talet Ignacio Cervantes skrev danser för piano och bland dem finns en som har namnet ”Pst”.
*
Om en av Mariano Brulls (övers. anm: Kubansk poet) titlar ”Tystnadens Hus” spreds på plakat över hela Kuba, skulle det ha större verkan än en tvångsdiet baserad på persilja.
*
Kubaner tycker inte om musik, de tycker om ljud. Om de tiger, måste något låta, och om det som låter är på samma nivå som deras prat, då känner de att det gör rättvisa för sig.
*
Tystnaden är nästan som snö, där det är mycket tystnad är det alltid kallt. Att prata ger värme.
*
En flock papegojor flyger över träden som står omkring mitt hus. De sätter sig inte, de emigrerar. De konverserar inte, de diskuterar. De flyger inte i rak linje, de kommer och går i cirklar. De är inte överens. De är nog kubaner.
Jag älskar de bortkomna fåglarna
som kommer åter långt bort ifrån
och försvinner in i en himmel
som jag aldrig återfinner
Minnena kommer tillbaka
de unga år jag gav
och från havet kommer en vålnad
klädd i allt jag älskade och förlorade.**
- - - - - - -
**Sång av Astor Piazzolla och Mario Trejo
*Orlando Gonzalez Esteva (Palma Soriano, Kuba) är bosatt i USA sedan 1965.
Hans dikter, som med Octavio Paz ord ” i flykten brister ut i alla sorters metaforer”, finns utgivna i Mañas de la poesía, El pájaro tras la flecha, Escrito para borrar, Fosa común, La noche y los suyos y Casa de todos.
Han är också författare till följande fantiserade essäer: Elogio del garabato, Cuerpos en bandeja, Mi vida con los delfines y Amigo enigma. González Esteva har gjort diktuppläsningar, föredrag och workshops i USA, Spanien, Japan, Frankrike, Mexiko och Brasilien och har utvecklat ett intensivt kulturellt arbete i litterära medier, i artistsammanhang och i radio i Miami.
______________