Exilkubaner kritiska mot USA-Kuba relation. Av Ci Holmgren - Sveriges Radio.
Exilkubaner kritiska mot USA-Kuba relation
Av Ci Holmgren
Sveriges Radio
6 juli 2015
Relationerna mellan USA och Kuba har förändrats mycket på bara sju månader. Sedan de båda ländernas presidenter deklarerade att de vill närma sig varandra har reserestriktionerna lättat, politiska fångar har släppts och om några veckor öppnar den första amerikanska ambassaden på över 50 år i Havanna. Reporter Ci Holmgren.
Men i Miami, där många exilkubaner har börjat ett nytt liv, där är misstänksamheten mot förändringarna fortfarande stor.
– Det är dåligt. Det är inte bra att länderna närmar sig varann.
Varför, förklara för mig?
– För att det är ett kommunistland. Man har inget med kommunister att göra. Inget kommer att förändras så länge Castro-regimen finns kvar.
Den här herren, som inte vill berätta vad han heter, muttrar sitt ogillande i min mikrofon. Han tycker inte om att president Obama gör några som helst eftergifter åt Castro-regimen och han är långt ifrån ensam.
Vi är på Cafe Versailles, den äldsta kubanska restaurangen i Miami. Hit hör också ett fik som serverar starkt, sött kubanskt kaffe och som är mötesplats för många äldre män med kubanskt ursprung.
Här träffar jag Roberto Montenegro som efter lite övertalning går med på att berätta sin historia. Han börjar med att säga att han, precis som de andra männen på caféet inte tycker att man ska förhandla med Kubas president Raul Castro.
– Jag är emot alla typer av relationer som andra länder kan ha till Kuba, säger han.
Roberto Montenegro är en liten man, han når mig knappt till hakan, och han ser ömtålig ut. Han hör inte så bra och han har en hörapparat i höger öra. Han berättar att han en gång tillhörde den politiska oppositionen på Kuba. Men regimen var hans grupp på spåren. Dagen då han blev tillfångatagen dödades sex män som var tillsammans med honom. En av dem var hans bror. Själv träffades han av tre skott, men överlevde. Det var då som hörseln försvann från höger öra.
Vi står där på utsidan av Cafe Versailles som har en disk utomhus och en inomhus. Jag har kommit dit för att prata politik och så får jag hela Roberto Montenegros historia. Han släpptes ur fängelset direkt till amerikanerna som flög honom ur landet den 22 augusti 1988. Kvar på ön finns hans dotter som i sin tur numera har tre barn.
– Jag har familj på Kuba. Jag har en dotter och tre barnbarn, två pojkar och en flicka, säger han.
Barnbarnen har han bara sett på fotografier och när Roberto Montenegro berättar att hans dotter nu är 52 år så spricker rösten.
Sista gången han såg henne var kvällen innan han släpptes ur fängelset. Hon fick komma dit och stå i dörren till cellen en liten stund. Det är nästan 27 år sedan nu. Han har aldrig sett henne igen.
Tårarna rinner nerför kinderna på Roberto Montenegro. Han längtar efter dottern förstås. Önskar att hon kunde komma till Miami. Men även om den nya öppenheten skulle göra det möjligt för honom att åka till henne så kommer han inte att göra det.
– Mitt samvete tillåter mig inte att åka dit, säger han och sen tar orden slut. Roberto Montenegro tittar bort och ut i tomma luften.
Han är inte ensam om att ha betalat ett högt pris för exilen i USA. Det berättar Andy Gomez som är forskare i Kuba-Amerikanska relationer. Människor har dödats och fängslats, fått sina ägodelar konfiskerade. Andy Gomez säger att om någon i den yngre generationen reser till Kuba händer det att de inte berättar det för sina gamla föräldrar, oroliga för hur reaktionen skulle bli.
– Många familjer har släktingar och vänner som dödades utan anledning, som slängdes i fängelse i 20 år eller längre utan anledning, som fick sin egendom beslagtagen. Jag känner många som reser till Kuba, utan att berätta det för sina släktingar.
Andy Gomez är alltså forskare och var med och tog fram faktaunderlaget till president Obama innan förhandlingarna med Kuba började. Men han är också själv född på Kuba och minns när Fidel Castro och hans män kom till Havanna.
– Jag minns som om det vore i går när Fidel och hans trupper kom in till Havanna. Skäggprydda män med radband om halsen stod på pansarvagnarna. Alla var väldigt glada, säger Andy Gomez.
Året var 1959. Två år senare deklarerade Fidel Castro att Kuba var en socialistisk stat. Andy Gomez pappa jobbade på Coca coola vars tillgångar konfiskerades av staten och Andy Gomez och hans familj lämnade landet, övertygade om att det inte skulle bli långvarigt.
– Allt som min morfar sa, hela tiden var: "Ta inte med er allt, det här kommer inte att vara i mer än sex månader. Ni är snart tillbaka." Sedan dess har min far skålat varje jul och nyår med orden "nästa jul i Havanna, nästa nyår i Havanna." Det gjorde han ända fram till sin död. Min fru har gett mig en liten kudde som jag har i mitt arbetsrum där det "nästa nyår i Havanna". Jag har väntat i 56 år.
Andy Gomez tror inte att den nya issmältningen med USA kommer att ge några snabba politiska förändringar. Att människor reser till Kuba har han ingenting emot. Däremot hade han helst sett att president Obama hade väntat med att börja lätta på de ekonomiska sanktionerna tills alla politiska fångar var släppta och det fanns ett löfte om fria val på Kuba.
Ändå kan han inte annat än tycka att förändringarna i stort sett är bra. Han jämför med den som är sjuk och som byter doktor när han inte får hjälp av den första.
– Om jag är sjuk och går till min doktor och får medicin och ändå inte har blivit frisk på tre månader, då går jag tillbaka till doktorn och får ny medicin. Om jag då fortfarande inte blir frisk så byter jag doktor. När man tittar på USA:s Kubapolitik kan man konstatera att vi har varit sjuka i 56 år och vi har haft samma doktor. Kanske är det dags att byta doktor. Rätt eller fel, men vi försöker. Låt oss se om den nya doktorn kan bota mig, säger han.
Förändringen är på väg på flera sätt. 56 år efter revolutionen är det inte längre så många från den äldre generationens exilkubaner som är i livet. I den yngre generationen finns det många som uppskattar att Obama äntligen byter doktor för de sjuka relationerna mellan länderna.
– Jag tycker att det är spännande. Jag har aldrig fått åka dit och träffa mina släktingar där. Det här öppnar nya möjligheter. Jag tycker att det är väldigt intressant. Ganska coolt faktiskt. Jag skulle gärna vilja åka dit, säger Jacqueline Blackburn och Hailey Webster som är i Miami som turister.
Jag stöter på dem flera gånger. En gång vid Cafe Versailles. En annan gång i den del av Miami som kallas Lilla Havanna. De vandrar runt med sina familjer och tittar på de kubanska statyerna och monumenten. Så visst har det kubanska ursprunget betydelse, men de ser inte så strängt på det och Hailey Webster har inga politiska invändningar när det gäller att åka till Kuba.
– Jag tycker inte att det är dåligt att åka, kanske för någon som känner väldigt starkt för det. Men jag tycker inte att det är ett så stort problem, man behöver inte fokusera så mycket på det politiska, säger hon.
Yasmani Subirat är ungefär jämgammal med Jacqueline och Hailey, men med en helt annan historia. Han flyttade till Miami för bara fem år sedan. Då fanns redan en del av hans familj här. Men kvar på Kuba finns hans farmor. Aldrig att han skulle åka till Kuba som turist, men om den nya issmältningen mellan länderna gör att han får vara mer med sin farmor, ja, då är han beredd att strunta i politiken.
– Jag älskar min farmor. Det var hon som uppfostrade mig. Om det inte fanns någon där som jag älskade, då skulle jag aldrig åka dit, för politiken skull, säger han.
Är det omöjligt att få hit din farmor?
– Jag har försökt fem gånger redan. Hon har varit på ambassaden flera gånger, men fått nej.
Det är inte svårt att förstå att Yasmani Subirat väljer kärleken före politiken. Svårare är det då att förstå de gamla som hellre avstår från att träffa de sina än åker till Castros Kuba. En av farbröderna på Cafe Versailles, Jorge Acosta, gör flera tålmodiga försök att förklara.
– Om jag pratade med dig, som journalist, på Kuba så skulle jag slängas i fängelse. Då gör jag mer nytta om jag försörjer mina släktingar härifrån, håller kontakten och försöker påverka politiken mot ett mer fritt Kuba.
Det är viktigare än att faktiskt få träffa dem?
– Frihet är det viktigaste en person kan ha.
___________________