Kuba behöver en ny regering. Intervju med kubanska frihetskämparna Jorge Luis García Pérez Antúnez och Iris Tamara Pérez Aguilera. Av Tove Lifvendahl. SVD.
Kuba behöver en ny regering - Intervju
Av Tove Lifvendahl
Svenska Dagbladet -Ledare
12 oktober 2013
John Suarez, Iris Tamara Pérez Aguilera och Jorge Luis García Pérez.
Foto: Tomas Oneborg
Han kallas Kubas Nelson Mandela, Jorge Luis García Pérez, som går under namnet ”Antúnez” och är ledare i Kubas motståndsrörelse. 1990 fängslades han för att ha sagt att kommunismen är en feltänkt dystopi. När han vägrade bära uniform i fängelset och delta i den påbjudna återskolningen i kommunistläran, blev han slagen, placerad i isolering under nio månader och fick förlängt straff.
Antúnez rymde för att besöka sin sjuka mor, utan att nå henne. Han återfördes till fängelset dagen efter och fick senare besked att hon var död. Han åtalades för bristande respekt för Fidel Castro och dömdes för försök till sabotage, men fortsatte sitt icke-våldsmotstånd och grundade en motståndsgrupp för politiska fångar. 2007 släpptes han ur fängelset, efter att varit frihetsberövad i 17 år och 34 dagar.
Antúnez besökte i veckan Sverige under värdskap av Jarl Hjalmarson Stiftelsen, i sällskap med sin hustru Iris Tamara Pérez Aguilera. Hon är grundare och president för Rosa Parks Feminist Movement for Civil Rights, som kämpar mot överträdelser av mänskliga rättigheter och hjälper hemlösa, hiv-sjuka och kvinnor i nöd.
UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Kuba fastslår att ”inga grundläggande förändringar vad gäller respekten för medborgerliga och politiska rättigheter har kunnat noteras under 2012”. En ny migrationslag trädde dock i kraft den 14 januari i år, som inneburit att fler dissidenter, inklusive makarna Pérez, har kunnat ta sig ut. Iris är 38 år, Antúnez fyllde 49 år i torsdags. Jag möter dem på SvD:s kontor. John Suarez, bosatt i USA och är chef för mänskliga rättighetsfrågor på Cuban Democratic Directorate, tolkar vårt samtal.
Hur beskriver ni den nuvarande utvecklingen i Kuba?
Antúnez: Jag ser ingen positiv utveckling i Kuba. Vad som händer i Kuba är en Machiavelliansk manipulering, där regimen försöker tvätta sitt internationella rykte och genom förklädda reformer ge intrycket att den förmänskligar sig själv. Det som existerar i mitt land är inte en demokratisk regim. Det tydligaste beviset är att vi på mer än 50 år inte har haft något val. Den enda viktiga förändringen äger rum i sinnena hos kubanerna. Medvetandet är större, och fler ansluter sig till oppositionen.
Iris: Jag har blivit slagen otaliga gånger, både för att jag vågat trotsa regimen och för färgen på min hud. En gång var det så allvarligt att de behöll mig på sjukhus i tre månader – jag hölls i semimedvetet tillstånd i en vecka och min ryggrad blev inflammerad och hoptryckt av skadorna. Jag har hotats med våldtäkt. När jag anlände till USA, konstaterade doktorerna att jag kunde ha förblivit handikappad. Min man var också skadad och hade frakturer i en hand och i ett knä.
I dag är det möjligt för er att resa ut från Kuba utan utresetillstånd, vilket man trots allt måste betrakta som positivt?
Antúnez: Vi har haft möjlighet att lämna Kuba. För detta är vi inte tacksamma mot regeringen. Vi ser det som en rättighet – ingen regim behöver ge det i gåva. Det är inget annat än resultatet av strävanden av motståndsrörelsen – internt och i exil – och dess genomslag i internationella medier. Vi ser det snarare som ett sätt för regimen att försöka behålla makten, genom att göra små symboliska handlingar, men som inte kommer att ge oss demokrati. De kan fortfarande tillåta eller förbjuda utresa om det finns ett nationellt intresse av det.
Vad kan ni förvänta er när ni kommer hem?
Antúnez: När vi klev på planet från Santa Clara, var vi bevakade. Deras närvaro var ett tydligt budskap: vi tillåter er att lämna, men glöm inte att vi har styrka. Om vi vill, kan vi krossa er. Den repressiva taktiken är sublim och direkt på samma gång.
Vi vet att vi befinner oss i fara, men vill inte tänka på det för att inte tappa fokus. Min bedömning är att de kommer att försöka straffa oss inofficiellt. Ingen polis, utan snarare en civil bil som råkar köra över oss, eller en explosion i vår bil eller att vi blir överfallna av kriminella, förolyckas i ett slagsmål som vi påstås ha startat... De vill inte ge oss en politisk laddning.
Vi vill inte dö, men vill heller inte bli paranoida. Vi vet vad vi kämpar för och vi ville ändå ta det här steget. Vi gömmer oss inte utan kommer att fortsätta kampen för ett fritt Kuba.
Vilket budskap vill ni förmedla till läsarna? Hur kan man stötta er kamp?
Antúnez: Jag vill säga till dem som planerar att resa till Kuba, att en av de bärande pelarna som upprätthåller den regim som förtrycker, är resurserna de får genom turism.
Om man reser till Kuba ska man vara medveten om att regimen har skapat ett virtuellt Kuba som turisterna får se. I det verkliga Kuba gråter mödrar för att barnen inte kan få frukost, äldre tigger på gatan, övergivna av regimen. Folk är förtryckta, har inte rätt att strejka eller delta i demonstrationer. Medan turisterna njuter av de fridfulla stränderna och konsumerar det vi kubaner förnekas, lider många politiska fångar i fängelset.
Jag skulle önska att turisterna även besökte det andra, marginaliserade Kuba. Att de inte tillåter sig att bli manipulerade utan ser det spel som regeringen spelar. Att de knackar på dörren hos vanliga kubaner. Vi behöver en omvärld som kan visa oss solidaritet genom att följa det som händer, och se den andra versionen.
Kan ni berätta mer om den?
Antúnez: Vi promenerade till ett vackert hotell i Varadero, men fick inte ens gå in genom dörren. Det är oviktigt för mig, men Kuba borde också vara för kubanerna. Jag vill skapa ett medvetande om detta hos dem som läser den här artikeln.
Iris: Trots att Kuba är en ö, är mycket av maten från haven förbjuden för vanliga kubaner. De privata restaurangerna har avtal med staten, och måste köpa skaldjuren från regeringen. Men en vanlig kuban som blir påkommen med att bära på ett litet paket med sierra (spansk makrill), hummer eller räkor, kan hamna i fängelse.
All mat är ransonerad, socker, salt … Våra barn behandlas illa. På hotellen får barnen mjölk, men min systerson som är sju år får inte dricka mjölk. Den används till turisterna, höga partifunktionärer och export. Det finns resurser i mitt land. Varför ska invånarna i mitt land inte få del av dem?
Din son är 19 år. Hur ser du på hans framtid?
Iris: Han har också blivit hotad och fått repressalier för att jag gör denna resa, och för vad jag säger öppet. Det liv jag har valt innebär också att han kommer att ha ett svårt liv. Men jag har förberett honom på att vi kommer att möta många svårigheter.
Vad är det viktigaste som behöver hända på Kuba?
Antúnez: Vi ser att regimen just nu fabricerar påstådda dissidenter, och försöker få dem att ingå en pakt som ska undergräva motståndsrörelsen. Ett slags mini-Putins. Vi ska inte acceptera det eller något annat som gör att regimen fortsätter. Vissa talar för att regimen skulle upprätta ett så kallat parlament. Men vi vägrar en lösning som betyder kontinuitet av regimen. Vi vill inte ha val av Venezuela-modell. Med all respekt för det venezuelanska folket, men vi ska inte vara så naiva. Vi förespråkar inte hat och hämnd, men de som bär ansvar behöver bli separerade från sina poster.
Finns det hopp?
Antúnez: Medan jag har ett möte med dig, förhör regimen en annan kvinna. De kanske försöker våldta henne, eller stoppar en penna i vaginan på henne för att leta efter en mobiltelefon. Våldet fortsätter. Men regimen tappar internationell trovärdighet. Folket tror inte längre lika mycket på deras löften eller politiska demagogi. Vi behöver ett nytt land, med en ny regering.
________________