Mänskliga rättigheter i Kuba 2012: Mer än 6000 arresterade och 80 dömda politiska fångar. Intervju med Elizardo Sánchez av Rolando Cartaya.
Mänskliga rättigheter i Kuba 2012: Mer än 6000 arresterade och 80 dömda politiska fångar.
Intervju av Rolando Cartaya med Elizardo Sánchez, från den oberoende Kommissionen för Mänskliga Rättigheter på Kuba.
Marti Noticias
Översättning: Eva Belfrage
15 december 2012
Arresteringarna har tredubblats
MN: Till stor del tack vare er organisation har vi ,nästan varje dag under 2012, fått veta att någon fredlig dissident har gripits på Kuba.
ES: Vår kommission försöker ge information och statistik, som även om den inte visar hela verkligheten när det gäller det politiska förtrycket och repressionen i samhället, verkar det kunna fungera som indikatorer.
Hittills har under 2012 de politiskt motiverade arresteringarna uppgått till mer än 6000 i hela landet, och även om vi ännu inte har slutsiffrorna för december kommer den totala siffran att vara högre än de 4000 under 2011 och tredubbelt så hög som 2010 med totalt 2000. Det finns ingenting som tyder på att denna utveckling med ett ökat antal arresteringar kommer att gå tillbaka inom den närmaste framtiden.
Inte bara förtrycket mot aktivisterna inom oppositionen bekymrar oss, utan också förtrycket mot olika sektorer i samhället, som mot dem som försöker arbeta utanför Statens exploaterande ramar, eller leva självständigt vid sidan av statens politiska eller administrativa direktiv, och som därför utsätts för förtryck och uteslutning ur samhället. För ungdomarna i Kuba, innebär bara det faktum att de är unga en anledning för polisens misstänksamhet. Detta sociala förtryck visar sig i så gott som varenda kommun i landet.
Omfattande arresteringar under påvens besök
MN: Gripandena antog enorma proportioner innan påven Benedict XVI kom till Kuba.
ES: Påvebesöket skapade förväntningar och gjorde att många kubaner ville föra fram sina önskningar om ökade friheter och förbättrade levnadsvillkor. Regimen svarade med att fördubbla förtrycket. I mars månad, dagarna innan påvebesöket, registrerades det största antalet gripanden under en månad detta år, med 1 158 bekräftade arresteringar.
Medeltalet per månad under 2012 uppgick till omkring 550 arresteringar. Detta gäller hela landet och i ett generellt klimat av missnöje, som också förde med sig explosiva missnöjesyttringar. Repressionen har varit mest koncentrerad i provinserna Santiago de Cuba, Guantánamo, Villa Clara, Matanzas, Havanna stad och Pinar del Rio.
Men det inkommer rapporter från nästan varje kommun i landet om politiska förföljelser, för den politiska polisen är mer närvarande än någonsin, t o m i små byar ute på landsbygden. Detta hände inte ens under kolonialtiden eller under diktaturer eller auktoritära regimer under första hälften av 1900-talet.
Stort antal politiska fångar
Generellt handlar det om arresteringar under kort tid, och utan tvekan rör det sig om en förändrad taktik i repressionen, som inte längre består av långa fängelsestraff och att hålla tusentals politiska fångar. Under 2010 och 2011 frigavs 138 politiska fångar som hade fått mycket långa straff.
Men trots att vi ännu inte kommer att lägga fram vår rapport förrän i januari, kan vi redan nu ange att de senaste sex eller åtta månaderna har antalet dömda politiska fångar också ökat, till omkring 80. Med frigivningarna som förhandlades fram 2010-2011 hade antalet gått ned till 40 och nu har antalet alltså fördubblats.
Samtidigt har också antalet vanliga fångar ökat. Regeringen benådade i ett slag i början av året ca 10 000 för att kunna ge en presentabel siffra, enligt dem, på 57 300 vanliga fångar. Vi tar avstånd till denna siffra för enligt våra uppskattningar är antalet vanliga fångar just nu mellan 65 000 och 70 000.
Civila och politiska rättigheter/ekonomiska, sociala och kulturella
MN: Kubas regering undertecknade 2008, men ratificerade inte, FNs internationella Civila och politiska rättigheterna och de Ekonomiska, Sociala och Kulturella rättigheterna, som kräver av regeringar som signerar dessa att arbeta för att garantera sina medborgare dessa rättigheter. Vad har Kubas regering gjort för att efterleva dessa rättigheter 2012?
ES: Vad gäller de civila och politiska rättigheterna har regeringen introducerat vissa förändringar, som den s k migrationsreformen, som är en mycket ytlig reform och som lämnar kvar en kärna av uteslutning och diskriminering, av just politiska skäl. De strävar bara efter att förbättra bilden av regimen i medier. Men här har inte skett någon grundläggande förändring vare sig politiskt eller juridiskt. Enligt min åsikt är det snarare så att dessa rättigheter har försämrats, liksom också de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, vilket är påtagligt och gör sig synligt i den ökade graden av missnöje och förtvivlan hos befolkningen.
Jag skulle önska att jag kunde förutse förbättringar, men t ex när det gäller de sociala rättigheterna, ett av de grundläggande områdena för regimens propaganda, är det mycket tydligt att de fattigaste kubanerna får det värre för varje dag och blir allt fattigare, och dem kan man beskriva som rent nödlidande.
Regeringen har andra prioriteringar och måste bekosta en enorm repressions- och propagandaapparat samt en stor byråkrati som inte producerar någonting, så att alla åtstramningar som görs sker på bekostnad av de fattigaste och mest sårbara, vilket håller på att ske med dem som får social hjälp.
Yttrandefrihet och rätten att ta emot och sprida information
MN: Det sägs att yttrandefriheten och rätten att ta fram, motta och sprida information, som täcks av artikel 19 i FNs Internationella Deklaration, är en garanti för alla övriga rättigheter, för den tillåter informationer om kränkningar. Har Kuba avancerat eller gått tillbaka när det gäller dessa rättigheter 2012?
ES: Situationen för yttrande och informationsfriheten på Kuba är synbarligen värst i hela Latinamerika, mycket värre än i Venezuela, Nicaragua, Ecuador eller Bolivia, där regeringarna är allierade till bröderna Castro, men där det ännu finns minimala utrymmen för människor att uttrycka sig, och som är – även om begränsat – öppna samhällen, t o m vid internationell granskning. Men Kuba är ojämförligt. Det är mycket sällsynt att en månad går utan rapporter om hot, överfall, repression mot journalister, reportrar, bloggskribenter, och personer som uttrycker sig i skrift.
Fallet med Calixto Martínez, reporter för nyhetsbyrån Hablemos Press, som just nu är fängslad i väntan på sin dom, har varit det mest uppmärksammade fallet i år, men alla som arbetar inom detta område på ett oberoende sätt, utsätts för gripanden, hot, olika former av förföljelser. Och inte bara de: vilken medborgare som helst, som öppet uttrycker en åsikt som skiljer sig från den offentliga, utsätts omedelbart för repression.
Dessutom fortsätter det unika fallet i denna del av världen med inskränkningarna i tillgången till Internet. Därför kan vi inte tala om en allmän nationell opinion, för en sådan kan inte definieras när informationen inte är tillgänglig. På Kuba finns ingen press, utan propagandaapparater, medan personer som gör självständiga försök att uttrycka sig och ge informationer, som t ex bloggskribenter, av regeringen anses vara kriminella, som systematiskt ska förföljas.
Så är det också inom kultursektorn, där den princip, som Fidel Castro fastslog fortfarande gäller – kalkerad från Mussolini – att allt skapande för att kunna accepteras, bör hålla sig inom ramen för revolutionen. Det är en rådande regel och utgör ett hinder som är praktiskt taget oöverstigligt för konstnärer och författare.
Oegentliga rättsliga förfaranden
MN: När Statens säkerhetstjänst inte lyckas stoppa en fredlig aktivist, genom den nya taktiken med korta arresteringar, genom varningar, inkallelser till polisstation, hot och korta gripanden, försöker de döma aktivisten i domstol.
ES: Målet är att förhindra spridning. I det avseendet har i år repressionen varit särskilt märkbar mot UNPACU, Unión Patriotica de Cuba, som José Daniel Ferrer García leder i provinsen Santiago de Cuba. Det är en organisation som har rotat sig ordenligt i de östra regionerna av landet och på alla sätt har regeringen försökt att neutralisera dem. Just nu är det inte mindre än några tiotal medlemmar (CDV not: Ferrer meddelade den 20 december att 32 medlemmar ur UNPACU var arresterade) från UNPACU som är fängslade. Några har redan dömts till straff på mellan ett och fyra år.
Ett annat fall av uppenbar kräkning när det gäller det rättsliga förfarande gäller författaren och dissident-bloggaren Angel Santiesteban. Här handlar det om negativa politiska påtryckningar i allt som har gjorts mot honom för att få honom åtalad för vanliga brott, också i det nyligen utdömda straffet på fem års fängelse. Den politiska polisens inblandning i hans fall är mycket uppenbart.
Ett civilt samhälle i vardande
MN: Raul Castro har kallat till en öppen idédebatt för att söka lösningar på landets problem. Men det verkar som om han inte inkluderar alla kubaner i denna debatt.
ES: Santiesteban t ex, tillhör en grupp unga intellektuella, konstnärer, jurister, bloggare och alternativa journalister som klart och kreativt uttrycker sina idéer om ökade friheter i projekt som ”Estado de SATS”, ”Krav för ett annat Kuba”, websiten ”Kubanska röster” etc. I november i år blev ett tjugotal av dem slagna och arresterade och Antonio González Rodiles, den ansvarige för Estado de SATS, hölls fängslad i 19 dagar. Regimen rasar mot dem, för de har blivit som pärlan i kronan på det civila samhället.
Men förföljelserna av veteranerna i oppositionen har inte upphört, som t ex mot psykologen Guillermo Fariñas, som nyligen blev misshandlad i en hörna i Vedado, i något som uppenbarligen var ett bakhåll.
Fängelseförhållandena
MN: Du och jag möttes på 80-talet i det koloniala fängelset La Cabaña, där det var råttor på gården och fångarna misshandlades förfärligt för vad som helst. Men om man jämför med situationen i dagens fängelser, kanske det var en gyllene tid.
ES: Förhållandena i fängelsesystemet har förändrats till det sämre, därför att många fängelser har förfallit under åren. Maten som fångarna får, är i huvudsakligen rester och avfall, utgångna livsmedel från militärens förråd och avfall från jordbruket. På åttiotalet fanns ett större medvetande om att vissa vitala fängelseförhållanden skulle upprätthålla en minimal nivå. Detta upphörde för flera år sedan. Idag fängslar de människor och när de väl är bakom galler, lämnar de dem att klara sig bäst de kan, och hoppas att deras familjer kan garantera deras överlevnad.
Men det värsta är den behandling de får. I det kubanska fängelsesystemet är det grym omänsklig och förnedrande behandling som är regeln. Nu, medan vi pratar, slår de säkert ett otal antal fångar, för det händer varenda dag, varenda stund i kubanska fängelser och i Kuba finns det mellan 150 och 200 fängelser och fångläger, jämfört med 14 när den nuvarande regimen kom till makten.
MN: Förekommer fysisk tortyr i kubanska fängelser?
ES: De verkar som att de värsta formerna av tortyr har övergetts eller begränsats, tack vare internationella avslöjanden och protester. Användandet av den ökända metoden ”Shakira” eller ”gungstolen”, då fötter och händer binds ihop över ryggen, var på modet för några år sedan, men idag nöjer de sig med något som också är oacceptabelt och det är isoleringscell under omänskliga förhållanden (utan ljus, utan kläder, utan madrass, med en flaska vatten). De har förstått att de inte behöver använda fysisk tortyr, för detta är mer än tillräckligt en pina.
______________