Kubansk författare berättar om misshandel och dagar i arrest. Àngel Santiesteban Prats intervjuas av Claudio Fuentes Madan.
Kubansk författare berättar om misshandel och dagar i arrest
Intervju av Claudio Fuentes Madan
Publicerad: Arroz con Punk
Översättning: Eva Belfrage
13 november 2012
Jag heter Angel Santiesteban Prats, jag är författare och kubansk bloggare i opposition mot regimen.
Det var verkligen smärtsamt det som hände. Det framgår av den video (se nedan), som lyckligtvis kunde göras och som alla har sett. Sådan misshandel sker dagligen på Kuba. Gudskelov att vi hade en video att visa, som vittnar om dessa jobbiga minuter. Misshandel sker dagligen men tyvärr blir det nästan aldrig dokumenterat i film. Tyvärr filmades inte den misshandel som Rodiles utsattes för, för då hade han varit frigiven nu.
När de slog mig inne i bilen trodde jag verkligen att de skulle krossa min skalle. Jag kunde inte föreställa mig att någon kunde ge så kraftiga knytnävsslag. Det är därför jag försöker ta mig ur bilen. När jag var på polisstationen i Santiago de las Vegas, hände något obehagligt.
Säkerhetspolisen ”Camilo”, som de sa att han hette, tar mig till ett rum och sätter en pistol mot mitt huvud. Jag kände hur metall tryckte mot de ställen som gjorde ont och där de hade slagit mig en stund tidigare, och han sa: ”Dig borde man skjuta i huvudet”. Det var de längsta sekunderna i mitt liv och jag svarade, jag vet inte varifrån orden kom, för jag var verkligen vettskrämd och rädd för hur långt dessa polisterrorister skulle kunna gå och jag sa: ”En dag kommer du att få betala för det här”. Några sekunder senare tar han bort pistolen och säger ”Det vore bättre att slå dig i skallen ute på gatan, för då kan vi säga att det var ett överfall, ett vanligt överfall”. Enligt vad jag har förstått har de gjort så också mot andra. Jag talade med en annan person, som var där på polisstationen, och han sa att de hade gjort samma sak mot honom.
Vi befinner oss i ett hemskt skede just nu, det är förskräckligt. När tyrannen ger sina sista sparkar, det är då det blir som farligast och det är då liv är i fara. Vi är verkligen oroade över aktivisternas liv, över dem som är beredda att utsätta sig för faror, att offra sina liv, men som vi på alla sätt vill beskydda och önskar att inte något händer. Därför vill vi att omvärlden ska hjälpa oss, att alla var de än befinner sig, för vidare med sina ord, med sina röster vad vi upplever här. Varje person som höjer sin röst, som hjälper oss och stödjer oss, kämpar på sitt sätt också mot diktaturen på Kuba.
Claudio Fuentes: Om du skulle var tvungen att säga något till dem som misshandlade dig...
Angel Santiesteban: Du ska veta att jag inte känner någon bitterhet mot dem. Jag tycker synd om dem. Det är synd om dem, särskilt deras familjer. De förstör för sina barns framtid, för barnbarnen, barnbarnsbarnen, som skamset kommer att tvingas medge att ”Ja, ja den mannen var min farfarsfar…” Vi får hoppas att deras samvete en dag vaknar och att de blir medvetna om vad det innebär vad de håller på med, när de beordrar repression, att det går upp för dem, för deras egen skull, för att rädda sig själva. Tiden tar ut sin rätt. När någon begår ett misstag, förflyter 30, 40 år men förr eller senare måste man betala för sitt misstag. De kommer att få stå till svars inför rättvisan för alla dessa övergrepp mot kubanska medborgare, för all denna hänsynslösa behandling som deras lejda mördare genomför.
Claudio Fuentes: Fanns det något som var positivt under den tid du satt fängslad...
Angel Santiesteban: Ja, låt se. Först var det Eugenio Leal, vi fördrev natten med att tala om film, om litteratur, konst, frimurarna och det var verkligen en trevlig natt. När jag kom till poliscellen var Leal där, för mig hade de först fört till sjukhuset, och vid Leas sida var Veizant och jag sa till dem uppriktigt: ”Det är en ära att få vara med er här i denna cell i natt, vara tillsammans på detta ställe i natt. Det var en ära för mig ….. och sen med dig Claudio. Vi hade det jättetrevligt. Jag tror att de led när de såg oss skratta. Du och jag pratade också om litteratur, film och fotografi. När man kommer varandra så nära, det är då man känner sig som människa.
Ingen av oss tänkte på oss själva. Vi tänkte verkligen på Yoani, på alla, på Veizants fru, på Rodiles. Vi tänkte på dem. Om de hade sagt att ”nu är de frigivna”, då hade vi haft det mycket bättre. Vi visste att de hade misshandlat Antonio Rodiles och det gjordes oss ont och framför allt var det detta att vi inte visste hur det skulle gå.
Minns du att de tog oss till vägen, till det där monumentet. Där hade det varit ett perfekt ställe att döda oss och lämna oss. Vad jag fruktar är att det är vad som kommer att ske framöver. Och de förde bort Yoani till något okänt mål, vi visste inte vilket öde som väntade henne. Då i det ögonblicket hade de tagit dig till ett annat ställe och vi var rädda att de skulle misshandla dig, att du skulle lida. Och uppriktigt sagt visste vi inte då att ni faktiskt var fria. Hade vi vetat det hade vi mått lite bättre, trots de kroppsliga smärtor vi hade och allt annat.
Jag tror, och det är lika bra att jag erkänner det, att jag har upplevt glansen av att ha varit med om något som kan likna Kubas storhetstid på 1800-talet, som om jag hade befunnit mig vid bordet i Guáimaro (CDV anm: där Kubas konstitution, fri från spanskt överhuvud förhandlades). Det går inte att beskriva på något annat sätt, jag befann mig där och jag var stolt över det och att få kämpa för Kubas folk, för min familj, för mig själv, för detta land som verkligen förtjänar en lysande och fredlig framtid. Vi har nu gått igenom ett halvt sekel i något som de kallar demokrati och som inte har varit det. Vi har hela tiden tvingats lida och härda ut.
Claudio Fuentes: Till sist skulle jag vilja att du upprepar de ord du skickade till din hustru från fängelset och som du lyckades få dem att framföra till henne ”Säg henne att jag är lycklig, därför att jag gör det som mitt hjärta och mitt samvete kräver.”
Angel Santiesteban: Ja. Och de framförde det! När jag befann mig i cellen, var min hustru däruppe på polisstationen och hon skickade meddelande med en kyss och undrade hur jag mådde… och då kom det ur mig det jag sa till polisen: ”Svara henne att jag är lycklig, att jag är på den plats dit mitt samvete har fört mig, att jag har det mycket bra här och att hon ska gå hem och vila sig och inte oroa sig, för här gör jag bara vad plikten kräver av mig”
CDV: På denna video arresteras den väl kända bloggaren Yoani Sánchez i röd kjol och förs bort. Claudio Fuentes, fotograf och medfånge till Angel Santiesteban och intervjuare i artikeln ovan syns en kort sekund i början av filmen och han förs också bort. Àngel Santiesteban i rutig skjorta (den blodstänkta skjorta som hans hustru fick medan han fortfarande var fängslad - se logon ovan) blir våldsamt slagen inne i och bakom en bil. Särskilt våldsam verkar en man vara som hysteriskt springer runt med en ryggsäck.Videon togs av den oberoende nyhetsbyrån Hablemos Press reportrar.
_________________