Mänskliga rättigheter på Kuba 2004
1. Sammanfattning
Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. I egenskap av stats- och regeringschef, överbefälhavare samt förstesekreterare i kommunistpartiet utövar president Fidel Castro personlig kontroll över den kubanska staten. Det finns inget oberoende rättsväsende. Yttrandefrihet, tryckfrihet eller föreningsfrihet råder inte.
Människorättsläget försämrades kraftigt under 2003. I mars dömdes 75 oliktänkande - journalister, MR-aktivister, politiker - till långa fängelsestraff för brott mot statens säkerhet och samröre med USA. Många av de dömda var aktiva i det s. k. Varela-projektet. Under 2004 frigavs sju av dessa fångar villkorligt av hälsoskäl, medan ett antal nya aktivister fängslades.
Antalet politiska fångar uppgår enligt inhemska bedömare nu till mellan 300 och 400 personer. Repressionen mot oliktänkande fortgår, exempelvis i form av tillfälliga frihetsberövanden, förtal och vräkning.
I april 2003 avrättades tre båtkapare efter att ha dömts i summariska rättegångar.
Massdomarna mot oppositionella och avrättningarna har kritiserats starkt av omvärlden, inklusive av Sverige och EU. Som svar på den europeiska hållningen iscensatte regimen i juni 2003 massiva demonstrationer mot EU utanför Spaniens och Italiens ambassader i Havanna. Kuba frös därefter de diplomatiska förbindelserna med EU:s ambassader i Havanna och avsade sig bilateralt bistånd. Under 2004 har Kuba inte uppvisat beredvillighet att normalisera förbindelserna med EU.
Utbildnings- och hälsovårdssektorn prioriteras av regimen och uppvisar också goda resultat i en internationell jämförelse. Det råder dock brist på kvalificerad personal och resurser. Läskunnigheten är hög. Barndödligheten är låg.
En stor del av arbetskraften är undersysselsatt. Lönerna och de subventionerade livsmedlen räcker inte för att tillgodose behoven. Det fallerande ekonomiska systemet har medfört att stölder från arbetsplatserna och svartabörshandel är vanligt förekommande. Bostadssituationen är svår.
Regimen är fokuserad på att bevara det nuvarande systemet under Fidel Castros ledning. I juli 2002 beslutade nationalförsamlingen att i ett konstitutionellt tillägg göra socialismen "oberörbar". Omröstningen föregicks av en massiv folklig mobilisering till stöd för den kubanska revolutionen. Under 2004 fattades en rad beslut för att stärka den ekonomiska och politiska kontrollen.
De illegala grupperna av oppositionella omfattar en mycket begränsad del av samhället. Deras genomslagskraft har emellertid ökat under senare år, inte minst genom Varela-projektet. Denna rörelse leds av Oswaldo Payá och grundar sig på Kubas konstitution. Syftet är att genomdriva en folkomröstning om demokratiska reformer.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala MR-konventionerna
Kuba har ratificerat följande konventioner:
* Konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering (1972)
* Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av
kvinnor (1980)
* Konventionen om barnets rättigheter (1991)
* Konventionen mot tortyr och annan grym omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (1995)
Kuba har även ratificerat Genève-konventionen om humanitär rätt och tilläggsprotokollet om interna konflikter (1999).
Kuba har inte ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet. Kuba har heller inte ratificerat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève (MRK) har årligen antagit en resolution i vilken MR-situationen i Kuba anges som mycket bristfällig. År 2003 och 2004 inbjöd MRK Kuba att främja respekten för civila och politiska rättigheter. Kuba uppmanades vidare att vidta åtgärder för att möjliggöra ett besök i landet av Högkommissariens personliga representant. Kuba har emellertid kritiserat MR-resolutionen och motsatt sig ett dylikt besök.
3. Rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga rapporter av trovärdig karaktär beträffande politiska mord eller försvinnanden föreligger under 2004. Övervåld av polisen förekommer.
Tortyr är inte kriminaliserat enligt lag. Det finns inga rapporter om systematisk tortyr, men i synnerhet politiska fångar vittnar om psykiska övergrepp av fängelsepersonal och medfångar.
FN-kommittén mot tortyr underströk 1997 vikten av att Kuba kriminaliserade tortyr. Kommittén betonade även att landet borde etablera en procedur för att behandla enskilda anmälningar om tortyr.
Trovärdiga vittnesmål tyder på att politiska fångar diskrimineras, exempelvis genom att mat- och vattenransoner ställs in och besök skjuts upp. Enligt anhöriga tillgodoses politiska fångars medicinska behov i mindre utsträckning än normalt. Politiska fångar får i regel endast ta emot ett besök per kvartal och placeras ofta i anstalter som ligger mycket långt bort från hemorten, vilket ytterligare försvårar anhörigbesök.
Kuba tillåter inte Internationella Röda korset (ICRC) eller andra oberoende organ att besöka fängelser. Ingen offentlig statistik återfinns över situationen i landets anstalter eller över antalet fångar etc. Enligt tillgängliga källor är en anmärkningsvärt hög andel av befolkningen frihetsberövad i jämförelse med andra länder. Villkoren på anstalterna avseende hygien, kost och utrymme m.m., anses vara av undermålig kvalitet.
4. Dödsstraff
Den kubanska strafflagen föreskriver att domstolarna kan utdöma dödsstraff vid en rad olika brott, exempelvis:
· brott mot statens inre och yttre säkerhet
· mord
· våldtäkt
· narkotikabrott
Enligt strafflagen kan dödsstraff inte utdömas till personer under 20 år eller till gravida. Dödsstraff överklagas automatiskt och måste fastställas av högsta domstolen och statsrådet.
Det finns ingen offentlig statistik över dödsdomar och genomförda avrättningar. Enligt inofficiella uppgifter är mellan 50 till 100 personer dömda till döden.
Under 2003 bröt regimen det de facto moratorium för dödsstraffets verkställande som rådde sedan mitten av 2000. I april 2003 avrättades tre båtkapare efter att ha dömts i summariska rättegångar. Myndigheterna valde att informera om avrättningarna i statskontrollerade massmedier. Nyheten väckte många kubaners bestörtning. Det finns ingen offentlig debatt om dödsstraffet.
5. Rättssäkerhet
Rättsväsendet är inte oberoende och rättssäkerheten låg. Lagen innehåller svepande brottsrubriceringar som exempelvis ”farlighet” och ”spridande av fientlig propaganda”.
Enligt konstitutionen skall domstolarna vara oberoende. Samtidigt lyder de under statsrådet och nationalförsamlingen som utser domare. Ytterst är alla organ underordnade kommunistpartiet (jmf 9. De politiska institutionerna).
Det finns kommunala och provinsiella domstolar, inklusive civilrättsliga, samt en högsta domstol. Det finns även militärdomstolar som i vissa fall dömer civila åtalade för ”kontrarevolutionära brott”.
Det förekommer att personer är frihetsberövade under längre perioder utan att ha delgivits misstanke. De flesta rättegångar, som är öppna för allmänheten om de inte anses röra rikets säkerhet, avklaras på en dag. Straffbarhetsåldern är 16 år.
Den kubanska lagen garanterar rätt till offentlig försvarare, vilka samtliga ingår i det statskontrollerade advokatsamfundet. Enligt uppgift har försvarsadvokater ibland svårt att få tillgång till adekvat underlag samt tillräcklig tid med den åtalade. Åklagaren kan kalla ”karaktärsvittnen” i form av s.k. CDR-representanter (revolutionära kvarterskommittéer). Rättssäkerheten är speciellt undermålig för oliktänkande. Antalet politiska fångar uppgår enligt inhemska bedömare till mellan 300 och 400 personer 2004.
En markant ökning av antalet fångar kunde noteras våren 2003, då 75 oliktänkande dömdes till mycket långa fängelsestraff för brott mot statens säkerhet och samröre med USA. Rättegångarna skedde i grupp och kunde inte uppvisa ett minimum av rättssäkerhet. Sju av dessa fångar frigavs villkorligt av hälsoskäl 2004. Under året fängslades ett antal aktivister.
Enligt trovärdiga rapporter förekommer ett stort antal tillfälliga frihetsberövanden. Politiska fångar kan exempelvis dömas för ”olovlig förening”, ”förakt mot överhögheten”, ”olaglig tryckning” eller ”upproriskhet”.
Det finns inga ombudsmannainstitutioner dit enskilda personer kan vända sig vid förekomst av MR-brott.
6. Personlig frihet
Omfattande kränkningar av den personliga friheten äger rum. Den kubanska konstitutionen garanterar grundläggande fri- och rättigheter, men artikel 62 stipulerar att dessa inte kan utövas om de går emot den socialistiska staten och dess mål.
Hem och korrespondens skall inte kränkas enligt lag, men de facto sker detta systematiskt. "Kvarterskommittéer" och fackförbund övervakar bostäder och arbetsplatser. De medborgare som bedöms brista i lojalitet mot regimen riskerar att mista arbeten och bostäder.
Oliktänkande trakasseras och motarbetas på olika sätt, bl a genom politiskt motiverade fängelsestraff, tillfälliga frihetsberövanden, hemfridsbrott, avskedanden, vräkningar och förtal.
Rörelsefriheten är begränsad för både inrikes- och utrikesresor. En lag från 1997 begränsar den inre migrationen till Havanna och åberopas för att avhysa illegalt inflyttade personer. Vid resor utomlands måste kubanerna betala dyra statliga tillstånd för att erhålla rätt till utresa och återvändande. Läkare har mycket svårt att få utresetillstånd, vilket även gäller de läkare som har dubbelt medborgarskap eller de som är gifta med utländska medborgare. Oppositionella beviljas med några få undantag ej utresetillstånd.
Vissa områden, som exempelvis en del stränder, är reserverade för utländska turister. Avvisningar av kubaner från dessa platser sker efter identitetskontroll av polis. Bättre serviceinrättningar, exempelvis hotell, riktar sig endast till utlänningar, i strid med Kubas konstitution, artikel 43 kapitel VI.
Inköp av bilar, motorcyklar och båtar är strikt reglerade och grundas ej på köpkraft.
7. Straffrihet
Systematisk straffrihet förekommer ej. Många kränkningar av individen sker helt i enlighet med konstitution och gällande lagar.
8. Yttrandefrihet och mediafrihet
Det finns ingen yttrandefrihet i Kuba. Alla massmedier ägs och kontrolleras av staten. Radio, TV och tidningar söker mobilisera stöd för regimen och sprider dess budskap. Kommunistpartiorganet Granma är den viktigaste dagstidningen. Normalt brukar regimen inte rapportera om oppositionella. De senaste två åren har man dock svartmålat ledande oliktänkande i radio, tv, tidningar och böcker. De anklagade fick ingen möjlighet att försvara sig.
Tidskrifter med koppling till katolska kyrkan, som Vitral och Palabra Nueva, med upplagor på 10 000 – 15 0000 exemplar vardera, har samhällskritiska inslag. Turister har tillgång till ett mycket begränsat utbud av internationella tidskrifter.
Försäljning och användande av kommunikationsutrustning - mobiltelefoner, parabolantenner, internetabonnemang, kopiatorer, datorskrivare m. m. - är strikt reglerade. Trots dessa begränsningar ökar den illegala spridningen av kommunikationsutrustning, varför den kubanska allmänheten idag generellt sett är mer informerad än för fem år sedan. I början av året konfiskerade myndigheterna olika typer av ”illegal” kommunikationsutrustning.
Radiosändningar från USA störs av myndigheterna och vissa internetsidor blockeras. Oberoende journalister betraktas av regimen som dissidenter och är föremål för olika former av trakasserier. Bland de 75 oppositionella som fängslades i mars 2003 finns ett stort antal oberoende journalister som publicerat artiklar utomlands. Även de utländska journalisternas arbetssituation är tidvis ansträngd.
Det finns ingen föreningsfrihet i Kuba. Medlemskap i fristående illegala partier, fackföreningar eller skrån kan bestraffas. Inga oberoende grupper har - trots upprepade försök - beviljats legal status. Möten och aktiviteter saboteras, bl a genom tillfälliga frihetsberövanden och infiltration.
Regimens massorganisationer organiserar officiellt flertalet kubaner och mobiliserar ofta stora folkmassor för att närvara vid manifestationer. Så skedde i juni 2003 då regimen iscensatte massiva demonstrationer mot EU utanför Spaniens och Italiens ambassader i Havanna.
Konstitutionen garanterar sedan 1992 religionsfrihet, men religiösa och sociala aktiviteter kringskärs i varierande grad av myndigheterna. Andelen av befolkningen som är kyrkligt engagerad har ökat markant sedan början av 1990-talet. Den katolska kyrkan tillåts, med vissa begränsningar, hålla processioner i samband med religiösa högtider och bedriva visst socialt arbete. De senaste åren har utländska präster beviljats uppehållstillstånd. Kyrkan har även fått tillstånd att bygga ett nytt prästseminarium. Evangeliska samfund synes ges större handlingsfrihet. Den afrokubanska religionen är av tradition stark i Kuba.
Kulturlivet i Havanna och i större landsortsstäder är levande med ett stort utbud av konserter, teaterföreställningar, konstutställningar m. m.
Den kubanska lagen ger omfattande utrymme åt att slå ned på all samhällelig kritik, även i kulturella sammanhang. Brottsbenämningar såsom "propaganda mot regeringen" och "förakt mot överhögheten" kan leda till långa fängelsestraff. En del samhällskritiska teaterföreställningar, konst, litteratur m. m. tolereras dock de facto av myndigheterna.
9. De politiska institutionerna
Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. Artikel 5 i den kubanska konstitutionen föreskriver att kommunistpartiet är den högsta ledande kraften inom samhälle och stat. Kommunistpartiet skall organisera och vägleda den gemensamma ansträngningen att bygga socialismen, liksom utvecklingen mot ett kommunistiskt samhälle.
Kommunistpartiet är det enda legala partiet och har i praktiken monopol på den beslutsfattande makten. Slutna personval arrangeras på lokal, regional och nationell nivå. Alternativ till kommunistpartiet saknas, men regimen vidhåller att systemet är en ”folkets demokrati” med brett deltagande. Val till nationalförsamlingen ägde rum 2002-2003. Valdeltagandet rapporterades vara mycket högt, men folkets engagemang i valprocessen var svagt. Internationella valobservatörer varken inbjuds eller tolereras.
Kommunistpartiet kontrollerar samtliga politiska institutioner, men intervenerar inte alltid i deras verksamhet. Alla viktigare beslut fattas av partiets centralkommitté. Nationalförsamlingen är formellt sett landets högsta lagstiftande organ med ett statsråd, vars ordförande, tillika statschef, utser ett ministerråd (motsvarande regering). Stats- och ministerråden utövar den exekutiva makten.
Den yttersta makten är koncentrerad till president Fidel Castro, som sedan maktövertagandet 1959 i egenskap av stats- och regeringschef, överbefälhavare samt förste sekreterare i kommunistpartiet utövar det avgörande inflytandet i alla viktigare frågor. Inga viktiga beslut fattas utan hans samtycke. Castros yngre bror, Raul Castro, är förste vicepresident och försvarsminister, tillika utpekad av Fidel Castro som dennes efterträdare.
Den illegala oppositionella rörelsen växte betydligt under 1990-talet, men har fortfarande begränsad politisk räckvidd och mycket låga medlemstal. En rad mindre partier och MR-grupper finns, men de verkar under stort tryck av myndigheterna. Som exempel kan nämnas Kubas oberoende bibliotek, Comision de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional, Movimiento Cristiano Liberación, Partido Socialdemócrata, Partido Liberal Democratico de Cuba, Partido Solidaridad Democratico och Corriente Socialista. Oppositionens genomslagskraft har ökat under senare år, inte minst genom Varela-projektet.
Varela-projektets undertecknare vill lagstifta om en folkomröstning om demokratiska reformer. Ledaren Oswaldo Payá överlämnade 11 020 namnunderskrifter till Kubas nationalförsamling i maj 2002. I oktober 2003 överlämnade Payá 14 384 nya namnunderskrifter. Drygt 25 000 kubaner står således med sin namnteckning bakom Varela-projektets krav. Parallellt med insamlingen drivs en organiserad gräsrotsdialog om framtida politiska förändringar.
Under 2003 och 2004 rapporterades det om en rad övergrepp mot Varela-projektets aktivister. Många aktivister dömdes till långa fängelsestraff, medan andra trakasserades.
Representanter för Kubas nationalförsamling har informerat att man anser att Varela-projektet strider mot landets konstitution. Ledande företrädare för regimen har attackerat Oswaldo Payá i massmedia.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Staten är med få undantag den ende arbetsgivaren. Utländska företag tvingas kontraktera arbetskraft genom staten, vilken erhåller ersättning i peso convertible/dollar och endast betalar en mindre del till arbetstagarna i lokala pesos.
Egenföretagande förekommer inom vissa av regimen angivna sektorer, men är av fortsatt begränsad omfattning och uppmuntras ej. De mest kända exemplen är små privata restauranger och pensionat. Personal utanför familjen får inte anställas. Under 2004 begränsade regimen den privata, legala företagsamheten ytterligare.
Kollektiva hänsyn och ”statens bästa” prioriteras på bekostnad av den individuella arbetstagaren. Officiella arbetstagarorganisationer söker mobilisera arbetskraften till stöd för regimen. Dessa organ fungerar inte som fackföreningar i egentlig mening, utan agerar inom ramen för kommunistpartiet i syfte att uppnå produktionsmålen. Lagen förbjuder strejker. Lönesättningen bestäms av staten utan föregående kollektiva förhandlingar. Bonussystem har införts inom en del branscher för att höja effektiviteten. Generellt sett betalas inte skäliga löner. Medellönen motsvarar cirka åtta USD per månad.
Fristående fackföreningar tillåts ej. Illegala fackföreningar förekommer, men utövar inget inflytande över arbetsvillkor och löner. Arbetstagare kan riskera att förlora arbetet om de inte blir medlemmar av de officiella arbetsorganisationerna.
Minimiåldern för arbete är 17 år, vilket i allmänhet respekteras. Gymnasieelever förutsätts utöver sitt deltagande i undervisning även arbeta kollektivt, företrädesvis med lantarbete.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
De ambitiösa satsningarna på hälso- och sjukvård lyfts regelmässigt fram av regimen som några av revolutionens landvinningar.
Alla kubanska medborgare har rätt till fri vård och tillgången till läkare är förhållandevis god. Vid en jämförelse med andra utvecklingsländer fungerar sjukvården väl, men det råder allvarlig brist på medicin och utrustning. Spädbarns-dödligheten är låg och anges officiellt till 7 dödsfall per 1000 födda (2002).
Sjukvården stod officiellt för 11% av statens utgifter 2003.
12. Rätten till utbildning
Alla kubaner har lagstadgad rätt till fri utbildning, men det förekommer att dissidenter förvägras utbildningsplatser. Grundskolan omfattar nio års obligatorisk skolgång. Därefter erbjuds treåriga yrkesinriktade program eller treåriga teoretiska inriktningar. Vuxna kubaner har oftast gått tolv år i skola. Läskunnigheten är hög och anges vara 96,4% (UNDP 1998). Vid en jämförelse med andra utvecklingsländer är den generella utbildningsnivån mycket hög.
Utbildningssystemet genomsyras av den kommunistiska ideologin. Eleverna förutsätts medverka aktivt i olika politiska aktiviteter till stöd för revolutionen.
Utbildningssektorn stod officiellt för 17,5% av statens utgifter 2003.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Målsättningen för det kubanska ekonomiska och politiska systemet är social rättvisa och jämlikhet. De strukturella bristerna i den kubanska ekonomin (incitament, prisbildning etc), i kombination med USAs embargo mot Kuba, försvårar emellertid en ekonomisk utveckling.
Dollariseringen av ekonomin har ökat de sociala skillnaderna. Kubaner med tillgång till dollar/peso convertible, framförallt de som är sysselsatta inom turistnäringen eller har anhöriga i utlandet, åtnjuter en bättre levnadsstandard än genomsnittet. Företrädare för regimen är privilegierade. Materiella skillnader återfinns mellan stads- och landsbygdsbefolkning, men är mindre än i övriga Latinamerika. I oktober 2004 vidtog regimen åtgärder för att ersätta den amerikanska dollarn med peso convertible (1=1 – 10% växlingsavgift). Det återstår att se vad dessa åtgärder kommer att få för effekter på ekonomin och levnadsstandarden.
Kubanerna har i allmänhet tillgång till bostad, men trångboddheten är utbredd och bostädernas standard låg. Det återkommande orkanhotet är därmed särskilt farligt. Ett okänt antal kubaner bor i statliga härbärgen, då deras hus förstörts av naturkatastrofer eller bristande underhåll. De låga lönerna medför inget utrymme för renoveringar.
I den ekonomiska krisens spår har arbetslöshet och undersysselsättning ökat. Subventionerade mat-provisioner (ris, bönor m. m.) skall tillkomma samtliga kubaner och utdelas en gång per månad, men räcker endast för en dryg veckas konsumtion. Vissa nödvändiga produkter finns endast att tillgå i statens "pesoconvertible-butiker", varför kubaner med ingen eller begränsad tillgång till dollar lever under umbäranden och fattigdom. Mot denna bakgrund är stölder från arbets-platser och svartabörshandel vanligt förekommande.
14. Kvinnans ställning
Kvinnor och män har enligt lag samma rättigheter. Även i praktiken har framsteg gjorts beträffande jämställdhet. Kvinnor är väl representerade inom många yrken som traditionellt har varit mansdominerade. Samtidigt är kvinnor överrepresenterade i lägre betalda yrken.
Kvinnor innehar i betydligt mindre utsträckning än män ledande politiska positioner. Situationen är dock bättre på lägre politiska nivåer och i förvaltningen.
Våld mot kvinnor förekommer. I takt med den ökande turismen har även prostitutionen ökat, vilket myndigheterna aktivt försöker motverka.
FN:s kvinnokommitté underströk 2000 Kubas framsteg på jämställdhets-området. Kommittén uttryckte dock oro för machokulturens fortsatta inslag i det kubanska samhället och uppmanade kubanska myndigheter att fortsätta bekämpa stereotypa attityder. Vidare underströks behovet av att belysa och motverka sexuella trakasserier, liksom av att vidta åtgärder för att motverka prostitution och förstå orsakerna till dess ökning.
15. Barnets rättigheter
Barn utgör generellt en jämförelsevis privilegierad grupp på Kuba. Utbildningsväsendet fungerar enligt UNICEF väl och tillhandahåller obligatorisk fri skolgång med god kvalitet åt alla. Mot bakgrund av den ekonomiska krisen är tillgången på undervisningsmaterial emellertid bristfällig (jmf 12. Rätten till utbildning).
I gymnasieskolan, som främst bedrivs som internat, förutsätts eleverna ägna viss tid åt kollektivt arbete varje år. Lantarbete är vanligast, men det kan även röra sig om att delta i insektsbekämpning, socialt arbete m. m. Värnplikt inträder vid 16 års ålder.
Barn har enligt UNICEF god tillgång till hälso- och sjukvård. Barn under åtta år tilldelas mjölkransoner.
Barnprostitution förekommer trots höga straff mot pedofili, inklusive införsel och produktion av barnpornografi.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Stora framsteg har skett sedan 1959 vad gäller jämlikhet mellan olika grupper. FN:s kommitté mot rasdiskriminering berömde 1999 Kuba för landets lagstiftning med syfte att eliminera rasdiskriminering och erbjuda lika möjligheter för alla raser. Kommittén betonade bl. a. behovet av att informera om konventionen mot rasdiskriminering och att utbilda företrädare för rättsvårdande myndigheter i konventionens tillämpning.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexuella utsattes för repression under regimens första decennier, men så är inte längre fallet.
18. Flyktingars rättigheter
Kuba har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention. Den kubanska asylpolitiken utgår från politiska och inte humanitära hänsyn. Konstitutionen medger asyl för personer som kämpat mot eller för politiska mål i linje med regimens ideal. Medlemmar av utländska politiska separatist- och vänsterrörelser har tidigare funnit en fristad i Kuba, exempelvis ETA.
Enligt uppgift har mer än en miljon kubaner lämnat Kuba sedan revolutionen 1959. Att lämna landet utan utresetillstånd är illegalt och kan leda till fängelsestraff eller böter.
USA och Kuba samarbetar om migrationsfrågor och cirka 23 000 kubaner beviljas varje år uppehållstillstånd i USA. Många försöker även lämna Kuba illegalt, bl a med hjälp av professionella människosmugglare. De kubaner som den amerikanska kustbevakningen träffar på i Floridasundet återbördas av USA enligt överenskommelse till Kuba. Enligt amerikansk lag får de kubaner som bokstavligen når amerikansk mark stanna i USA. Varje år emigrerar även ett stort antal kubaner till Canada och EU.
19. Funktionshindrades situation
De kubanska myndigheterna arbetar aktivt för att säkra en dräglig tillvaro för de handikappade. Det finns en ambition att integrera de funktionshindrade i samhället.
20. Oberoende MR-organisationer
Oberoende MR-organisationer ges inte legal status av kubanska myndigheter och bedriver således sin verksamhet illegalt. Regimen kan när som helst avbryta möten eller på annat sätt störa verksamheten - våld kan emellanåt brukas därvidlag. Regimen motsätter sig alla former av dialog med MR-grupper. Vissa grupper tolereras de facto, medan andra motarbetas aktivt.
Antalet illegala MR-grupper har vuxit under 1990-talet. Många av dem, exempelvis CCDHRN, ingår i den oppositionella paraplyrörelsen Todos Unidos.
Under 2003 och 2004 fängslades en rad MR-aktivister.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området
Vissa länder, däribland Sverige, stödjer internationella organisationer som verkar för att uppmärksamma MR i Kuba. Den enskilt viktigaste insatsen har gällt stöd till Interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter (IIDH). IIDH:s Kuba-program omfattar bland annat seminarieverksamhet och möjlighet för kubaner att delta i kursverksamhet i andra latinamerikanska länder.
Mänskliga rättigheter på Kuba 2004
1. Sammanfattning
Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. I egenskap av stats- och regeringschef, överbefälhavare samt förstesekreterare i kommunistpartiet utövar president Fidel Castro personlig kontroll över den kubanska staten. Det finns inget oberoende rättsväsende. Yttrandefrihet, tryckfrihet eller föreningsfrihet råder inte.
Människorättsläget försämrades kraftigt under 2003. I mars dömdes 75 oliktänkande - journalister, MR-aktivister, politiker - till långa fängelsestraff för brott mot statens säkerhet och samröre med USA. Många av de dömda var aktiva i det s. k. Varela-projektet. Under 2004 frigavs sju av dessa fångar villkorligt av hälsoskäl, medan ett antal nya aktivister fängslades.
Antalet politiska fångar uppgår enligt inhemska bedömare nu till mellan 300 och 400 personer. Repressionen mot oliktänkande fortgår, exempelvis i form av tillfälliga frihetsberövanden, förtal och vräkning.
I april 2003 avrättades tre båtkapare efter att ha dömts i summariska rättegångar.
Massdomarna mot oppositionella och avrättningarna har kritiserats starkt av omvärlden, inklusive av Sverige och EU. Som svar på den europeiska hållningen iscensatte regimen i juni 2003 massiva demonstrationer mot EU utanför Spaniens och Italiens ambassader i Havanna. Kuba frös därefter de diplomatiska förbindelserna med EU:s ambassader i Havanna och avsade sig bilateralt bistånd. Under 2004 har Kuba inte uppvisat beredvillighet att normalisera förbindelserna med EU.
Utbildnings- och hälsovårdssektorn prioriteras av regimen och uppvisar också goda resultat i en internationell jämförelse. Det råder dock brist på kvalificerad personal och resurser. Läskunnigheten är hög. Barndödligheten är låg.
En stor del av arbetskraften är undersysselsatt. Lönerna och de subventionerade livsmedlen räcker inte för att tillgodose behoven. Det fallerande ekonomiska systemet har medfört att stölder från arbetsplatserna och svartabörshandel är vanligt förekommande. Bostadssituationen är svår.
Regimen är fokuserad på att bevara det nuvarande systemet under Fidel Castros ledning. I juli 2002 beslutade nationalförsamlingen att i ett konstitutionellt tillägg göra socialismen "oberörbar". Omröstningen föregicks av en massiv folklig mobilisering till stöd för den kubanska revolutionen. Under 2004 fattades en rad beslut för att stärka den ekonomiska och politiska kontrollen.
De illegala grupperna av oppositionella omfattar en mycket begränsad del av samhället. Deras genomslagskraft har emellertid ökat under senare år, inte minst genom Varela-projektet. Denna rörelse leds av Oswaldo Payá och grundar sig på Kubas konstitution. Syftet är att genomdriva en folkomröstning om demokratiska reformer.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala MR-konventionerna
Kuba har ratificerat följande konventioner:
* Konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering (1972)
* Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av
kvinnor (1980)
* Konventionen om barnets rättigheter (1991)
* Konventionen mot tortyr och annan grym omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (1995)
Kuba har även ratificerat Genève-konventionen om humanitär rätt och tilläggsprotokollet om interna konflikter (1999).
Kuba har inte ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet. Kuba har heller inte ratificerat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève (MRK) har årligen antagit en resolution i vilken MR-situationen i Kuba anges som mycket bristfällig. År 2003 och 2004 inbjöd MRK Kuba att främja respekten för civila och politiska rättigheter. Kuba uppmanades vidare att vidta åtgärder för att möjliggöra ett besök i landet av Högkommissariens personliga representant. Kuba har emellertid kritiserat MR-resolutionen och motsatt sig ett dylikt besök.
3. Rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga rapporter av trovärdig karaktär beträffande politiska mord eller försvinnanden föreligger under 2004. Övervåld av polisen förekommer.
Tortyr är inte kriminaliserat enligt lag. Det finns inga rapporter om systematisk tortyr, men i synnerhet politiska fångar vittnar om psykiska övergrepp av fängelsepersonal och medfångar.
FN-kommittén mot tortyr underströk 1997 vikten av att Kuba kriminaliserade tortyr. Kommittén betonade även att landet borde etablera en procedur för att behandla enskilda anmälningar om tortyr.
Trovärdiga vittnesmål tyder på att politiska fångar diskrimineras, exempelvis genom att mat- och vattenransoner ställs in och besök skjuts upp. Enligt anhöriga tillgodoses politiska fångars medicinska behov i mindre utsträckning än normalt. Politiska fångar får i regel endast ta emot ett besök per kvartal och placeras ofta i anstalter som ligger mycket långt bort från hemorten, vilket ytterligare försvårar anhörigbesök.
Kuba tillåter inte Internationella Röda korset (ICRC) eller andra oberoende organ att besöka fängelser. Ingen offentlig statistik återfinns över situationen i landets anstalter eller över antalet fångar etc. Enligt tillgängliga källor är en anmärkningsvärt hög andel av befolkningen frihetsberövad i jämförelse med andra länder. Villkoren på anstalterna avseende hygien, kost och utrymme m.m., anses vara av undermålig kvalitet.
4. Dödsstraff
Den kubanska strafflagen föreskriver att domstolarna kan utdöma dödsstraff vid en rad olika brott, exempelvis:
· brott mot statens inre och yttre säkerhet
· mord
· våldtäkt
· narkotikabrott
Enligt strafflagen kan dödsstraff inte utdömas till personer under 20 år eller till gravida. Dödsstraff överklagas automatiskt och måste fastställas av högsta domstolen och statsrådet.
Det finns ingen offentlig statistik över dödsdomar och genomförda avrättningar. Enligt inofficiella uppgifter är mellan 50 till 100 personer dömda till döden.
Under 2003 bröt regimen det de facto moratorium för dödsstraffets verkställande som rådde sedan mitten av 2000. I april 2003 avrättades tre båtkapare efter att ha dömts i summariska rättegångar. Myndigheterna valde att informera om avrättningarna i statskontrollerade massmedier. Nyheten väckte många kubaners bestörtning. Det finns ingen offentlig debatt om dödsstraffet.
5. Rättssäkerhet
Rättsväsendet är inte oberoende och rättssäkerheten låg. Lagen innehåller svepande brottsrubriceringar som exempelvis ”farlighet” och ”spridande av fientlig propaganda”.
Enligt konstitutionen skall domstolarna vara oberoende. Samtidigt lyder de under statsrådet och nationalförsamlingen som utser domare. Ytterst är alla organ underordnade kommunistpartiet (jmf 9. De politiska institutionerna).
Det finns kommunala och provinsiella domstolar, inklusive civilrättsliga, samt en högsta domstol. Det finns även militärdomstolar som i vissa fall dömer civila åtalade för ”kontrarevolutionära brott”.
Det förekommer att personer är frihetsberövade under längre perioder utan att ha delgivits misstanke. De flesta rättegångar, som är öppna för allmänheten om de inte anses röra rikets säkerhet, avklaras på en dag. Straffbarhetsåldern är 16 år.
Den kubanska lagen garanterar rätt till offentlig försvarare, vilka samtliga ingår i det statskontrollerade advokatsamfundet. Enligt uppgift har försvarsadvokater ibland svårt att få tillgång till adekvat underlag samt tillräcklig tid med den åtalade. Åklagaren kan kalla ”karaktärsvittnen” i form av s.k. CDR-representanter (revolutionära kvarterskommittéer). Rättssäkerheten är speciellt undermålig för oliktänkande. Antalet politiska fångar uppgår enligt inhemska bedömare till mellan 300 och 400 personer 2004.
En markant ökning av antalet fångar kunde noteras våren 2003, då 75 oliktänkande dömdes till mycket långa fängelsestraff för brott mot statens säkerhet och samröre med USA. Rättegångarna skedde i grupp och kunde inte uppvisa ett minimum av rättssäkerhet. Sju av dessa fångar frigavs villkorligt av hälsoskäl 2004. Under året fängslades ett antal aktivister.
Enligt trovärdiga rapporter förekommer ett stort antal tillfälliga frihetsberövanden. Politiska fångar kan exempelvis dömas för ”olovlig förening”, ”förakt mot överhögheten”, ”olaglig tryckning” eller ”upproriskhet”.
Det finns inga ombudsmannainstitutioner dit enskilda personer kan vända sig vid förekomst av MR-brott.
6. Personlig frihet
Omfattande kränkningar av den personliga friheten äger rum. Den kubanska konstitutionen garanterar grundläggande fri- och rättigheter, men artikel 62 stipulerar att dessa inte kan utövas om de går emot den socialistiska staten och dess mål.
Hem och korrespondens skall inte kränkas enligt lag, men de facto sker detta systematiskt. "Kvarterskommittéer" och fackförbund övervakar bostäder och arbetsplatser. De medborgare som bedöms brista i lojalitet mot regimen riskerar att mista arbeten och bostäder.
Oliktänkande trakasseras och motarbetas på olika sätt, bl a genom politiskt motiverade fängelsestraff, tillfälliga frihetsberövanden, hemfridsbrott, avskedanden, vräkningar och förtal.
Rörelsefriheten är begränsad för både inrikes- och utrikesresor. En lag från 1997 begränsar den inre migrationen till Havanna och åberopas för att avhysa illegalt inflyttade personer. Vid resor utomlands måste kubanerna betala dyra statliga tillstånd för att erhålla rätt till utresa och återvändande. Läkare har mycket svårt att få utresetillstånd, vilket även gäller de läkare som har dubbelt medborgarskap eller de som är gifta med utländska medborgare. Oppositionella beviljas med några få undantag ej utresetillstånd.
Vissa områden, som exempelvis en del stränder, är reserverade för utländska turister. Avvisningar av kubaner från dessa platser sker efter identitetskontroll av polis. Bättre serviceinrättningar, exempelvis hotell, riktar sig endast till utlänningar, i strid med Kubas konstitution, artikel 43 kapitel VI.
Inköp av bilar, motorcyklar och båtar är strikt reglerade och grundas ej på köpkraft.
7. Straffrihet
Systematisk straffrihet förekommer ej. Många kränkningar av individen sker helt i enlighet med konstitution och gällande lagar.
8. Yttrandefrihet och mediafrihet
Det finns ingen yttrandefrihet i Kuba. Alla massmedier ägs och kontrolleras av staten. Radio, TV och tidningar söker mobilisera stöd för regimen och sprider dess budskap. Kommunistpartiorganet Granma är den viktigaste dagstidningen. Normalt brukar regimen inte rapportera om oppositionella. De senaste två åren har man dock svartmålat ledande oliktänkande i radio, tv, tidningar och böcker. De anklagade fick ingen möjlighet att försvara sig.
Tidskrifter med koppling till katolska kyrkan, som Vitral och Palabra Nueva, med upplagor på 10 000 – 15 0000 exemplar vardera, har samhällskritiska inslag. Turister har tillgång till ett mycket begränsat utbud av internationella tidskrifter.
Försäljning och användande av kommunikationsutrustning - mobiltelefoner, parabolantenner, internetabonnemang, kopiatorer, datorskrivare m. m. - är strikt reglerade. Trots dessa begränsningar ökar den illegala spridningen av kommunikationsutrustning, varför den kubanska allmänheten idag generellt sett är mer informerad än för fem år sedan. I början av året konfiskerade myndigheterna olika typer av ”illegal” kommunikationsutrustning.
Radiosändningar från USA störs av myndigheterna och vissa internetsidor blockeras. Oberoende journalister betraktas av regimen som dissidenter och är föremål för olika former av trakasserier. Bland de 75 oppositionella som fängslades i mars 2003 finns ett stort antal oberoende journalister som publicerat artiklar utomlands. Även de utländska journalisternas arbetssituation är tidvis ansträngd.
Det finns ingen föreningsfrihet i Kuba. Medlemskap i fristående illegala partier, fackföreningar eller skrån kan bestraffas. Inga oberoende grupper har - trots upprepade försök - beviljats legal status. Möten och aktiviteter saboteras, bl a genom tillfälliga frihetsberövanden och infiltration.
Regimens massorganisationer organiserar officiellt flertalet kubaner och mobiliserar ofta stora folkmassor för att närvara vid manifestationer. Så skedde i juni 2003 då regimen iscensatte massiva demonstrationer mot EU utanför Spaniens och Italiens ambassader i Havanna.
Konstitutionen garanterar sedan 1992 religionsfrihet, men religiösa och sociala aktiviteter kringskärs i varierande grad av myndigheterna. Andelen av befolkningen som är kyrkligt engagerad har ökat markant sedan början av 1990-talet. Den katolska kyrkan tillåts, med vissa begränsningar, hålla processioner i samband med religiösa högtider och bedriva visst socialt arbete. De senaste åren har utländska präster beviljats uppehållstillstånd. Kyrkan har även fått tillstånd att bygga ett nytt prästseminarium. Evangeliska samfund synes ges större handlingsfrihet. Den afrokubanska religionen är av tradition stark i Kuba.
Kulturlivet i Havanna och i större landsortsstäder är levande med ett stort utbud av konserter, teaterföreställningar, konstutställningar m. m.
Den kubanska lagen ger omfattande utrymme åt att slå ned på all samhällelig kritik, även i kulturella sammanhang. Brottsbenämningar såsom "propaganda mot regeringen" och "förakt mot överhögheten" kan leda till långa fängelsestraff. En del samhällskritiska teaterföreställningar, konst, litteratur m. m. tolereras dock de facto av myndigheterna.
9. De politiska institutionerna
Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. Artikel 5 i den kubanska konstitutionen föreskriver att kommunistpartiet är den högsta ledande kraften inom samhälle och stat. Kommunistpartiet skall organisera och vägleda den gemensamma ansträngningen att bygga socialismen, liksom utvecklingen mot ett kommunistiskt samhälle.
Kommunistpartiet är det enda legala partiet och har i praktiken monopol på den beslutsfattande makten. Slutna personval arrangeras på lokal, regional och nationell nivå. Alternativ till kommunistpartiet saknas, men regimen vidhåller att systemet är en ”folkets demokrati” med brett deltagande. Val till nationalförsamlingen ägde rum 2002-2003. Valdeltagandet rapporterades vara mycket högt, men folkets engagemang i valprocessen var svagt. Internationella valobservatörer varken inbjuds eller tolereras.
Kommunistpartiet kontrollerar samtliga politiska institutioner, men intervenerar inte alltid i deras verksamhet. Alla viktigare beslut fattas av partiets centralkommitté. Nationalförsamlingen är formellt sett landets högsta lagstiftande organ med ett statsråd, vars ordförande, tillika statschef, utser ett ministerråd (motsvarande regering). Stats- och ministerråden utövar den exekutiva makten.
Den yttersta makten är koncentrerad till president Fidel Castro, som sedan maktövertagandet 1959 i egenskap av stats- och regeringschef, överbefälhavare samt förste sekreterare i kommunistpartiet utövar det avgörande inflytandet i alla viktigare frågor. Inga viktiga beslut fattas utan hans samtycke. Castros yngre bror, Raul Castro, är förste vicepresident och försvarsminister, tillika utpekad av Fidel Castro som dennes efterträdare.
Den illegala oppositionella rörelsen växte betydligt under 1990-talet, men har fortfarande begränsad politisk räckvidd och mycket låga medlemstal. En rad mindre partier och MR-grupper finns, men de verkar under stort tryck av myndigheterna. Som exempel kan nämnas Kubas oberoende bibliotek, Comision de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional, Movimiento Cristiano Liberación, Partido Socialdemócrata, Partido Liberal Democratico de Cuba, Partido Solidaridad Democratico och Corriente Socialista. Oppositionens genomslagskraft har ökat under senare år, inte minst genom Varela-projektet.
Varela-projektets undertecknare vill lagstifta om en folkomröstning om demokratiska reformer. Ledaren Oswaldo Payá överlämnade 11 020 namnunderskrifter till Kubas nationalförsamling i maj 2002. I oktober 2003 överlämnade Payá 14 384 nya namnunderskrifter. Drygt 25 000 kubaner står således med sin namnteckning bakom Varela-projektets krav. Parallellt med insamlingen drivs en organiserad gräsrotsdialog om framtida politiska förändringar.
Under 2003 och 2004 rapporterades det om en rad övergrepp mot Varela-projektets aktivister. Många aktivister dömdes till långa fängelsestraff, medan andra trakasserades.
Representanter för Kubas nationalförsamling har informerat att man anser att Varela-projektet strider mot landets konstitution. Ledande företrädare för regimen har attackerat Oswaldo Payá i massmedia.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Staten är med få undantag den ende arbetsgivaren. Utländska företag tvingas kontraktera arbetskraft genom staten, vilken erhåller ersättning i peso convertible/dollar och endast betalar en mindre del till arbetstagarna i lokala pesos.
Egenföretagande förekommer inom vissa av regimen angivna sektorer, men är av fortsatt begränsad omfattning och uppmuntras ej. De mest kända exemplen är små privata restauranger och pensionat. Personal utanför familjen får inte anställas. Under 2004 begränsade regimen den privata, legala företagsamheten ytterligare.
Kollektiva hänsyn och ”statens bästa” prioriteras på bekostnad av den individuella arbetstagaren. Officiella arbetstagarorganisationer söker mobilisera arbetskraften till stöd för regimen. Dessa organ fungerar inte som fackföreningar i egentlig mening, utan agerar inom ramen för kommunistpartiet i syfte att uppnå produktionsmålen. Lagen förbjuder strejker. Lönesättningen bestäms av staten utan föregående kollektiva förhandlingar. Bonussystem har införts inom en del branscher för att höja effektiviteten. Generellt sett betalas inte skäliga löner. Medellönen motsvarar cirka åtta USD per månad.
Fristående fackföreningar tillåts ej. Illegala fackföreningar förekommer, men utövar inget inflytande över arbetsvillkor och löner. Arbetstagare kan riskera att förlora arbetet om de inte blir medlemmar av de officiella arbetsorganisationerna.
Minimiåldern för arbete är 17 år, vilket i allmänhet respekteras. Gymnasieelever förutsätts utöver sitt deltagande i undervisning även arbeta kollektivt, företrädesvis med lantarbete.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
De ambitiösa satsningarna på hälso- och sjukvård lyfts regelmässigt fram av regimen som några av revolutionens landvinningar.
Alla kubanska medborgare har rätt till fri vård och tillgången till läkare är förhållandevis god. Vid en jämförelse med andra utvecklingsländer fungerar sjukvården väl, men det råder allvarlig brist på medicin och utrustning. Spädbarns-dödligheten är låg och anges officiellt till 7 dödsfall per 1000 födda (2002).
Sjukvården stod officiellt för 11% av statens utgifter 2003.
12. Rätten till utbildning
Alla kubaner har lagstadgad rätt till fri utbildning, men det förekommer att dissidenter förvägras utbildningsplatser. Grundskolan omfattar nio års obligatorisk skolgång. Därefter erbjuds treåriga yrkesinriktade program eller treåriga teoretiska inriktningar. Vuxna kubaner har oftast gått tolv år i skola. Läskunnigheten är hög och anges vara 96,4% (UNDP 1998). Vid en jämförelse med andra utvecklingsländer är den generella utbildningsnivån mycket hög.
Utbildningssystemet genomsyras av den kommunistiska ideologin. Eleverna förutsätts medverka aktivt i olika politiska aktiviteter till stöd för revolutionen.
Utbildningssektorn stod officiellt för 17,5% av statens utgifter 2003.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Målsättningen för det kubanska ekonomiska och politiska systemet är social rättvisa och jämlikhet. De strukturella bristerna i den kubanska ekonomin (incitament, prisbildning etc), i kombination med USAs embargo mot Kuba, försvårar emellertid en ekonomisk utveckling.
Dollariseringen av ekonomin har ökat de sociala skillnaderna. Kubaner med tillgång till dollar/peso convertible, framförallt de som är sysselsatta inom turistnäringen eller har anhöriga i utlandet, åtnjuter en bättre levnadsstandard än genomsnittet. Företrädare för regimen är privilegierade. Materiella skillnader återfinns mellan stads- och landsbygdsbefolkning, men är mindre än i övriga Latinamerika. I oktober 2004 vidtog regimen åtgärder för att ersätta den amerikanska dollarn med peso convertible (1=1 – 10% växlingsavgift). Det återstår att se vad dessa åtgärder kommer att få för effekter på ekonomin och levnadsstandarden.
Kubanerna har i allmänhet tillgång till bostad, men trångboddheten är utbredd och bostädernas standard låg. Det återkommande orkanhotet är därmed särskilt farligt. Ett okänt antal kubaner bor i statliga härbärgen, då deras hus förstörts av naturkatastrofer eller bristande underhåll. De låga lönerna medför inget utrymme för renoveringar.
I den ekonomiska krisens spår har arbetslöshet och undersysselsättning ökat. Subventionerade mat-provisioner (ris, bönor m. m.) skall tillkomma samtliga kubaner och utdelas en gång per månad, men räcker endast för en dryg veckas konsumtion. Vissa nödvändiga produkter finns endast att tillgå i statens "pesoconvertible-butiker", varför kubaner med ingen eller begränsad tillgång till dollar lever under umbäranden och fattigdom. Mot denna bakgrund är stölder från arbets-platser och svartabörshandel vanligt förekommande.
14. Kvinnans ställning
Kvinnor och män har enligt lag samma rättigheter. Även i praktiken har framsteg gjorts beträffande jämställdhet. Kvinnor är väl representerade inom många yrken som traditionellt har varit mansdominerade. Samtidigt är kvinnor överrepresenterade i lägre betalda yrken.
Kvinnor innehar i betydligt mindre utsträckning än män ledande politiska positioner. Situationen är dock bättre på lägre politiska nivåer och i förvaltningen.
Våld mot kvinnor förekommer. I takt med den ökande turismen har även prostitutionen ökat, vilket myndigheterna aktivt försöker motverka.
FN:s kvinnokommitté underströk 2000 Kubas framsteg på jämställdhets-området. Kommittén uttryckte dock oro för machokulturens fortsatta inslag i det kubanska samhället och uppmanade kubanska myndigheter att fortsätta bekämpa stereotypa attityder. Vidare underströks behovet av att belysa och motverka sexuella trakasserier, liksom av att vidta åtgärder för att motverka prostitution och förstå orsakerna till dess ökning.
15. Barnets rättigheter
Barn utgör generellt en jämförelsevis privilegierad grupp på Kuba. Utbildningsväsendet fungerar enligt UNICEF väl och tillhandahåller obligatorisk fri skolgång med god kvalitet åt alla. Mot bakgrund av den ekonomiska krisen är tillgången på undervisningsmaterial emellertid bristfällig (jmf 12. Rätten till utbildning).
I gymnasieskolan, som främst bedrivs som internat, förutsätts eleverna ägna viss tid åt kollektivt arbete varje år. Lantarbete är vanligast, men det kan även röra sig om att delta i insektsbekämpning, socialt arbete m. m. Värnplikt inträder vid 16 års ålder.
Barn har enligt UNICEF god tillgång till hälso- och sjukvård. Barn under åtta år tilldelas mjölkransoner.
Barnprostitution förekommer trots höga straff mot pedofili, inklusive införsel och produktion av barnpornografi.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Stora framsteg har skett sedan 1959 vad gäller jämlikhet mellan olika grupper. FN:s kommitté mot rasdiskriminering berömde 1999 Kuba för landets lagstiftning med syfte att eliminera rasdiskriminering och erbjuda lika möjligheter för alla raser. Kommittén betonade bl. a. behovet av att informera om konventionen mot rasdiskriminering och att utbilda företrädare för rättsvårdande myndigheter i konventionens tillämpning.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexuella utsattes för repression under regimens första decennier, men så är inte längre fallet.
18. Flyktingars rättigheter
Kuba har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention. Den kubanska asylpolitiken utgår från politiska och inte humanitära hänsyn. Konstitutionen medger asyl för personer som kämpat mot eller för politiska mål i linje med regimens ideal. Medlemmar av utländska politiska separatist- och vänsterrörelser har tidigare funnit en fristad i Kuba, exempelvis ETA.
Enligt uppgift har mer än en miljon kubaner lämnat Kuba sedan revolutionen 1959. Att lämna landet utan utresetillstånd är illegalt och kan leda till fängelsestraff eller böter.
USA och Kuba samarbetar om migrationsfrågor och cirka 23 000 kubaner beviljas varje år uppehållstillstånd i USA. Många försöker även lämna Kuba illegalt, bl a med hjälp av professionella människosmugglare. De kubaner som den amerikanska kustbevakningen träffar på i Floridasundet återbördas av USA enligt överenskommelse till Kuba. Enligt amerikansk lag får de kubaner som bokstavligen når amerikansk mark stanna i USA. Varje år emigrerar även ett stort antal kubaner till Canada och EU.
19. Funktionshindrades situation
De kubanska myndigheterna arbetar aktivt för att säkra en dräglig tillvaro för de handikappade. Det finns en ambition att integrera de funktionshindrade i samhället.
20. Oberoende MR-organisationer
Oberoende MR-organisationer ges inte legal status av kubanska myndigheter och bedriver således sin verksamhet illegalt. Regimen kan när som helst avbryta möten eller på annat sätt störa verksamheten - våld kan emellanåt brukas därvidlag. Regimen motsätter sig alla former av dialog med MR-grupper. Vissa grupper tolereras de facto, medan andra motarbetas aktivt.
Antalet illegala MR-grupper har vuxit under 1990-talet. Många av dem, exempelvis CCDHRN, ingår i den oppositionella paraplyrörelsen Todos Unidos.
Under 2003 och 2004 fängslades en rad MR-aktivister.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området
Vissa länder, däribland Sverige, stödjer internationella organisationer som verkar för att uppmärksamma MR i Kuba. Den enskilt viktigaste insatsen har gällt stöd till Interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter (IIDH). IIDH:s Kuba-program omfattar bland annat seminarieverksamhet och möjlighet för kubaner att delta i kursverksamhet i andra latinamerikanska länder.
| 
