Intryck och notat från ett kort besök i Havanna 1977 av Leif Belfrage, vid den tiden konsult
för statliga PK-banken. Publicerat av dottern Eva Belfrage.
2 augusti 2023

Havanna 2-5 februari 1977

Vid ankomsten till flygfältet sena förkvällen, första intrycket är nerslitning, dåligt underhåll, latinamerikansk atmosfär uppblandad med öststatskomunistiska livsyttringar och dofter. Förfallna hus och villor på vägen in till staden.

Fukt-regn-värme, 20 grader Celsius. Hotellet: prestige-lyxiga ”Riviera” men också det med begynnande tecken på nerslitning, bristande underhåll. Eljest all lyx-rekvisita. Magnifik swimmingpool, stora rum med väldiga, tunga dyrbara bordslampor. Badrum i rosa, stora klädutrymmen. Läget utsökt vid havsstranden. 3-4 stora restauranter, barer, nattklubb med varieté. Publiken en blandning av mörkhyade, svarta, bruna, mulatter, vita (kubaner, östeuropéer, östtyskar, ryssar) betjäningen övervägande svart eller brun. Kort-korta kjolar. Ingen – eller öststats – elegans.

Trevligt besök i Banco Nacional samt lunch i Hemingways atmosfäriska Bodega-bar. Svarta bönor och ris, öl. Akundo (?) Blanco en intelligent, vital, trevlig och stimulerande bekantskap. Gamla kvarter, där vi vandrade omkring ett slag före och efter lunch. Pittoreskt folkliv, förfallna nästan slum-hus. Gamla palats, nu använda för ministerier. Guvernörens – Batistas palats – nu revolutionsmuseum och Havannas centrala politiska minnes-centrum. Intill utställning av yachten Granma, tanks, truckar och flygplan som spelat någon roll vid revolutionen.

Havet. Hamnen. Numera ingen ankring av fartyg. Fisket, viktigt. ”Den gamle och havet”. Mitt hotellfönster utåt havet, dvs Florida-sundet. Överflöd på sysslolöst sysselsatta (på hotellet). Arbetslöshet noll. Levnadsstandard låg (mellan Östeuropas och LDC:s (less developed countries). Är Kuba ett LDC ? Nu lika beroende av Sovjet som tidigare av USA.

Torsdag 3 februari satt vi på morgonen vid hotellets swimmingpool och läste. Havet låg lugnt, värmen mellan 25-30 grader Celsius.

Åt lunch med den förträfflige Claes Sandgren, en intelligent, pigg och kunnig UD-man. Dessutom hjälpsam på ett självklart sätt.  Sen besök hos den s k ekonomiska samarbetskommittén där en herre vid namn Taladrid (Director de Paises Desarrolados) höll låda om sin institution och de kubanska planeringsproblemen. Han talade varmt för någon sorts joint ventures. Exemplifierade med Belgiskt-cubanskt projekt att starta zink och bly-gruvor med belgisk teknik med betalning i leveranser från gruvorna.
Senare på e m samtal på hotellet med Alfa Laval’s permanenta Havanna representant Johan Bjurman och en tillfälligt hitrest Alfa-man samt en besökande utsänd från Boliden, Per Giertz. På kvällen middag med Sandrey och Cruz i Lenin-parkens ultramoderna och mycket flotta restaurant ”Las Ruinas”. Ensamma i den väldiga matsalen, med chauffören och bankens protokoll-man sittande vid ett annat bord på tillbörligt avstånd. Bra middag, men ganska tråkigt. Våra uppvaktande bankherrar ytterst sympatiska, uppmärksamma och vänliga, men mycket konventionella.

På fredagen 4 februari började vi dagen med besök i en institution ”Trakimport” som handhar importen av jordbruksutrustning, intresserad av Alfa Lavals mjölkningsmaskiner som inköpts i stort antal. Inget nytt framkom.

Sen siesta vid swimmingpoolen med boken ’Kissingers hemliga samtal’. Fuktvarmt ! som i Washington i juli.

På kvällen med våra vänner från Banco Nacional på Tropicana, påkostad show i en magnifik trädgårdsanläggning.

Lördag 5 februari en tur på förmiddagen till S.a Maria Beach, 30 km från Havanna. Regn och varmt. Beskådade på avstånd ett nyanlagt bostadsområde, uppbyggt av arbetare som på detta sätt skall lära sig byggyrket. Vidare förbi en stor uppbyggd by för pionjär-ungdomar.

Avresa från Havanna i chartrat Canada Airplan kl 14.45. Primitiva förhållanden på flygplatsen och vid avfärden.


Några slutintryck från Kuba, Havanna: Man längtar inte tillbaka, trots det varma klimatet och det omgivande havet. Luggslitet, illa underhållet, fattigt över allt i Havanna. De övergivna förfallna villorna utefter strandavenyn vittnar om att de rika försvann med revolutionen. Kommunistsystemet har också satt sitt oundvikliga märke av gråhet, dysterhet och utjämning på hela den yttre bilden. Ingenstans några eleganta människor eller vackra kvinnor att skåda så långt ögat når. Besökare från Sovjet och andra öststater plus lite canadensiska turister. 

Den för sådana besökare inrättade lyxen på Hotell Riviera, är något patetiskt överdriven utan att bli lyx. Ett pågående förfall – av brist på underhåll – även här. Men människorna vänliga och hjälpsamma. Service-folket talrikt och halv-sysselsatt. Tar ingen dricks. Svårt att göra av med pengarna.

Inga bookshops eller tidningar någonstans utom ett tunt politiskt nyhetsblad. Köer utanför livsmedelsbutikerna på gatorna. Som i Östeuropa, men ger ett ännu fattigare intryck. Alla har sysselsättning – men standarden är oerhört låg.

Även diplomatbostäder som t ex Claes Sandgrens, verkar nött och illa faret. Vårt lilla ambassadkansli, som Sandgren är stolt över, ganska så blygsamt. Myndigheternas lokaler – vi såg den ekonomiska samarbetskommittén, Tractimport, Utrikeshandelsministeriet och Banco Nacional.  Modesta efter vår standard. De två sistnämnda dock lite mer prestigefulla.

Mest slående – för mig – var ett allmänt intryck att här saknas pep, vitalitet och spänst. Enda undantaget, kanske var Akundo (?) Blanco i Banco Nacional, en intelligent, kunnig, vital och stimulerande bekantskap. Möjligen också Taladrid från ekonomiska samarbetskommittén. På lite högre nivå, Vila Verde, i utrikeshandelsministeriet, som talar god franska och har en viss pondus, men som omisskänneligt synes gripen av en viss sofistikerad och outtalad pessimism, beträffandet landets framtid.