SVERIGE BÖR OMEDELBART AVBRYTA BISTÅNDET TILL KUBA OCH KRÄVA FRIGIVNING AV ALLA POLITISKA FÅNGAR
Av Eva Belfrage
29 septiember 2021

Arrestering av ung '11 juli 'demonstrant på Kuba

Vad är det för fel på den socialdemokratiska regeringen i Sverige, som inte förstår att det är omoraliskt för att inte säga kriminellt att samarbeta och ge bistånd till de tyranner som styr över Kuba. De förtrycker, fängslar, håller på svältgränsen och låter folk dö i mörker utan elektricitet i sina hem eller på golvet i ett av landets många kollapsade sjukhus, utan mediciner och syrgas och i rekordstora antal under coronapandemin. Hungern och den bristande hälsovården är inte orsakade av USA’s embargo, varifrån både mat och mediciner importeras. Ansvaret ligger helt på Kuba’s inkompetenta militärdiktatur som insisterar på en centralstyrd, byråkratisk och korrupt planekonomi, där folk medvetet trycks ned i fattigdom för att aldrig orka resa sig mot makten. Hälsovårdens nedgång kunde konstateras långt innan pandemin. Ineffektiv egen produktion, obetalda utlandsskulder samt minskat venezolanskt bistånd har bidragit till den katastrof som står i dörren, förvärrat av pandemin och utebliven turism. Regimen har inte lyckats hitta någon ny finansiär att parasitera på efter Sovjetunionen (mer än 20 år) och Venezuela (mer än 10 år) och stora obetalda skulder underlättar inga krediter.

Den 11 juli reste sig miljoner kubaner och gick ut på gatorna i de flesta städer och samhällen i landet och krävde frihet och demokrati. Det var en spontan och unik protest – det största någonsin sedan kommunistregimen tog makten för mer än 60 år sedan. Presidenten Díaz-Canel beordrade då ut sina trupper i uniform eller civila kläder att slå ned och misshandla de fredliga demonstranterna. De sköt också ihjäl en ung man och skadsköt andra. Det uppskattas att omkring 5000 arresterades den 11 juli och dagarna efter. Cirka 500 (även personer under 18 år) sitter fortfarande i fängelse och andra i husarrest i väntan på rättegång.

Ett överfyllt polishäkte - Kuba

De senaste dagarna har det avslöjats att straff så höga som 8-12 års fängelse planeras för flera av dessa demonstranter, som bara tog sig den rätt som tillhör varje människa enligt FNs stadgar, att fredligt uttrycka sina åsikter, i detta fall sitt missnöje med regimen, som efter 62 år vid makten har försatt landet i total bankrutt och håller sig kvar vid makten bara tack vare en enorm förtryckarapparat av säkerhetspoliser och folkspioner uppbackade av ett av världens i förhållande till folkmängd största fängelsesystem.

José Daniel Ferrer, UNPACU
återigen politisk fånge

Återigen har José Daniel Ferrer, ledaren för UNPACU, den största oppositionsgruppen i landet, fängslats. Han ville sälla sig till demonstranterna den 11 juli, men kom aldrig fram innan de tog honom. Sedan den dagen har familjen inte haft någon direkt kontakt med honom, inte ens per telefon och ingen vet om han lever, är svårt sjuk eller t o m död. En kampanj pågår just nu på Kuba där aktivister lämnar in skriftliga krav om bevis på att han är vid liv. Bland de nyligen arresterade eller fängslade finns oppositionsledaren Felix Navarro och flera aktivister från San Isidro-rörelsen, som Luis Manuel Otero, Maykel Castillo 'Osorbo' och Esteban Rodríguez och andra artister och skribenter som sitter i husarrest. Utöver de tusentals arresterade den 11 juli, de flesta utan tillhörighet till någon oppositionell organisation, sitter fortfarande fängslade alla tidigare politiska fångar. (för aktuella informationer om de politiska fångarna hänvisas till Prisoners Defenders)

Under tiden sprider sig COVID-19 som en löpeld över landet, även i fängelserna och den inhemskt producerade vaccinen tycks inte sätta stopp för epidemin. Dagligen dör 80-100 personer och kyrkogårdarna måste utvidgas och privata bilar mobiliseras för liktransporter, medan poliser och militärer flyter omkring som paschor i nyinköpta fordon, finansierade av utländskt bistånd eller inkomster från kriminella eller obskyra vänner. Mitt under rådande pandemi, trots utebliven turism och ekonomisk kollaps byggs många nya lyxhotell upp t o m med inhemskt kapital. Var kommer dessa pengar ifrån när den ekonomiska och sociala situationen på Kuba är så katastrofal?

Det hjälper föga att Sverige tiger om de verkliga förhållandena och påstår att svenskt bistånd avser att stödja ekonomiska och administrativa reformer, demokrati och mänskliga rättigheter, när det är så uppenbart att pengarna försvinner i ett stort svart hål och ingenting förändras till det bättre. Tvärtom allt pekar mot en total kollaps med mycket allvarliga bristsituationer vad gäller mat, mediciner, vatten och elektricitet. En nyligen genomförd undersökning av OCDH anger att 71% av de kubanska familjerna lever under fattigdomsgränsen.

Efter den 11 juli står det ju också klart att kommunistregimen inte heller har för avsikt att lyssna på sitt eget folk och dess desperata skrik efter demokrati och frihet. Men även om en polis och militärstat alltid kan kontrollera befolkningen med propaganda, spioneri, våld och fängelser, har till slut lögnerna uppenbarats inte bara för kubanerna själva men också för många av regimens vänner i världen. Kanske det en dag också går upp för svenska socialdemokrater att den kubanska kommunismen inte är något annat än ren fascism eller mycket likt nationalsocialismen med en avliden Fidel Castro som 'Gud' och ’Revolutionen’ som hans budskap fyllt av tomma ord och löften och hat och hot mot varje oliktänkande. Snart finns det ingen kubansk familj som inte har eller har haft en medlem fängslad i den kubanska Gulagen och dessvärre finns det inget som helst hopp om förändringar till det bättre. Det är naivt att tro att svenskt bistånd kan ha förutsättningar att påverka i demokratisk riktning denna regim, som agerar som en kriminell maffia under falskt flagg och med ett helt folk som gisslan.

Jag uppmanar därför regeringen:
- att omedelbart avbryta svenskt bistånd till den kubanska diktaturen och
- att offentligt kräva att José Daniel Ferrer och alla politiska fångar omedelbart friges.