MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH KUBA
Jorge Luis Valdés Villazán
UNPACU Sverige
16 december 2020

Kuba är ekonomiskt bankrutt och kan inte försörja befolkningen, men till militär och polis saknas aldrig resurser

Till: Svenska regeringen och samtliga partiledare

Den nya grundlagen som infördes på Kuba i februari 2019 är en skymf mot alla demokratiska värderingar. I grunden förändrar den ingenting när det kommer till det politiska systemet på Kuba eller den föregående grundlagen från 1976. Enpartistaten består och kommunistpartiet är den vägledande kraften i samhället och överordnat staten.

De påstådda ekonomiska och sociala reformerna är endast spel för gallerierna för att få utländska investerare att tro att Kuba är i färd med att öppnas och förnyas. En verklig förändring kan bara ske genom en demokratisk omröstning övervakad av internationella organisationer och FN. Avtal eller överenskommelser med Kuba resulterar endast i besvikelser.

Biståndet från Sida till Kuba uppgick till 90 miljoner kronor under perioden 2016–2020. Även EU har beviljat bistånd till Kuba med flera miljoner euro under samma period. Biståndet förstärker bara regeringens makt; resurser går i första hand till att förstärka militära strukturer och säkerhetstjänsten. Den kubanska regeringen har inte fullgjort sina skyldigheter enligt det provisoriska
avtalet (2017) om politisk dialog och samarbete. Avtalet ska upphävas vid överträdelse av bestämmelserna om mänskliga rättigheter. Den kubanska regeringen kan inte fortsätta bete sig nonchalant mot Europa och resten av världen samtidigt som alla observerar frånvaron av medborgerliga och politiska rättigheter, såsom yttrandefrihet. Oliktänkande frihetsberövas och
trakasseras av polis och säkerhetstjänst. Aktivister hindras från att resa och fängelser fylls av politiska fångar och oskyldigt dömda.

Det är en skam för den civiliserade världen att Kuba är medlem i FNs kommission för mänskliga rättigheter och nu är inne på sin femte mandatperiod. Kubas kommunistiska propaganda har framgångsrikt målat en falsk bild av landet i mer än 60 år.

Frågan vi behöver ställa till den kubanska regimen är: "Vilken rätt har vi till våra rättigheter?" Artiklarna 3-4 i Grundlagen förnekar oss rätten att välja ett annat system, ett annat sätt att tänka. De fråntar oss vår rätt som individer, eftersom vi måste tänka som kommunistpartiet. Det finns inget utrymme för synpunkter eller val. Regimen hotar, expatrierar, kidnappar, fängslar och
torterar. Den isolerar eller utesluter oss och våra familjer från samhället om vi uttrycker avvikande åsikter, vi bevakas ständigt och blir ofta offentligt chikanerade och anklagade för att styras och betalas av utländska intressen. På sistone har regimen tagit till brösttoner och börjat anklaga dissidenter för att vara terrorister.

Vi frågar oss även: Vad gör de demokratiska länderna i världen? Vilken roll spelar Europeiska Unionen för vad som händer på Kuba? Vilken roll spelar Sverige för folket på Kuba?

I dag plågas det civila samhället, aktivister och dissidenter svårt. Intensiva trakasserier, falska anklagelser, husarrest och
begränsningar i kontakten med omvärlden har drabbat medlemmarna i San Isidro-rörelsen. En stor grupp av internationellt erkända kubanska artister, musiker och författare, visar att den kubanska regimen inte är intresserad av dialog eller förslag till förändringar. Mänskliga rättigheter kränks oavbrutet av dem som har makten. Tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling av våra
aktivister och oberoende journalister är daglig praxis för diktaturen och med aktionen mot San Isidrorörelsen har denna praxis nått sin klimax. Rapparen Denis Solis fängslades och läggs nu till listan av de omkring 140–150 politiska fångarna på Kuba. (ONG, Cuban Prisioners Defenders).

Kuba är inte en rättsstat och har inget oberoende rättssystem. Summariska rättegångar sker allt som ofta utan tillgång ens till de regimtrogna advokater systemet tillhandahåller och regimkritiker anklagas aldrig för att ha avvikande åsikt utan alltid för något annat påhittat brott, för att försöka undvika internationell uppmärksamhet. Gripanden och kvarhållanden är ofta våldsamma och ibland sker dessa under rent tortyrliknande former. Den politiska polisen är överallt närvarande och agerar desperat mot fredliga icke kriminella konstnärer, intellektuella, politiska och sociala aktivister. Vidare är journalister, dissidenter eller individer som protesterar eller som bara söker en förändring av ett samhälle som är på väg att gå under, utsatta för politiska polisens ageranden.

Det ekonomiska "apartheid" som skapats av diktaturen för att sälja basprodukter endast i utländsk valuta diskriminerar större delen av befolkningen som inte har anhöriga utomlands som försörjer dem. Egenföretagare och arrendejordbrukare diskrimineras och förföljs. Regeringen kväver befolkningen i pandemins namn och bristen på varor är skriande. Den kommunistiska modellen har
på sex decennier inför världens ögon misslyckats med allt.

På Kuba kränks människors integritet genom att de utsätts för kontinuerlig övervakning och regimen använder sig av sympatisörer eller tvingar grannar, arbetare och studenter till hataktioner för att konfrontera och hota dissidenter. Flera sådana förkastelseaktioner har skett nyligen mot de aktivister och anhängare till San Isidro rörelsen. Till journalisten Iliana Hernández hus skjutsade den politiska polisen ett hundratal skränande personer, som Ileana hade glädjen att filma och rapportera om. Mot Adrian Rubio bankades det i kastruller och flaskor kastades mot hans hus. Mot reportern Hector Luis Valdés lyckades de inte mobilisera de grannar de hoppats på så det blev en mindre och för regimen misslyckad aktion. Den internationellt kända aktivisten Tania Bruguera har trakasserats, hotats och arresterats ett flertal gånger under bara några dagar. Dessa är bara några exempel på den mobbning och de trakasserier som regimen utsätter oliktänkande för. Utan någon order om husarrest är de ovan nämnda förbjudna att lämna sin hem. Detsamma gäller för många fler aktivister i landet. UNPACUs högkvarter i Santiago de Cuba och dess ledare José Daniel Ferrer har varit bevakad i över fem månader. Damerna i vitts ledare Berta Soler och hennes man Angel Moya grips nästan varje gång de lämnar sitt hem.

Diktaturen bekräftar gång på gång sin totala brist på respekt för medborgarnas legitima intressen. Det framstod också väldigt klart efter demonstrationen nyligen framför kulturministeriet när regimen omedelbart efter mötet bröt överenskommelsen med demonstranterna och inledde förtals- och förföljelseaktioner. Det är den härskande elitens intressen som råder, skyddad av idéerna från ett Castro-kommunistiskt parti, som bedriver en stalinistiskt baserad politik med repressiva Stasi-metoder. De kallar sig kommunister och socialister för att de och deras parti, det enda tillåtna, ska få fria händer att centralt dribbla med landets tillgångar och obetalda skulder och finansiera en förtryckarapparat som ser till att de själva har det bra och att ingen protesterar mot detta eller mot bristen på matvaror. Alltså ingenting annat än en ekonomiskt och socialt inkompetent och tyrannisk diktatur.

Det är dags för Europa, och i synnerhet Sverige, att vakna. Bevilja inte bistånd till den Castrokommunistiska diktaturen. Det är det kubanska folket som behöver ert stöd.

Alla de kubaner som inte är medlemmar av kommunistpartiet eller någon av partiets massorganisation, alla de som vill se en förändring politiskt, ekonomiskt och socialt, alla de som tvingats i exil för sina politiska åsikter eller p g a det kvävande systemet, måste också få vara med och besluta om Kubas framtid. De flesta kräver idag ett annat ekonomiskt och socialt system med fria och demokratiska val. Kampanjen "Cuba Decide" som UNPACU och många dissidenter stödjer kräver just detta att kubanerna måste få vara med och besluta om en förändring från diktatur till demokrati.

Det är förmenat att tro att det med bistånd till en av världens äldsta och mest förtryckande diktaturer ska gå att övertala och förhandla fram en förändring och demokratisering. Allt bistånd hur välriktat det än tros vara går i första hand till att stärka den korrupta maktapparaten på central eller lokal nivå och till att öka förtrycket mot befolkningen. Det ser vi idag på alla nivåer och med ett exploderande missnöje med fler spontana demonstrationer än någonsin och en oroande polisiär och militär bevakning överallt.

Det är viktigt att Sverige står på rätt sida, särskilt som många kubaner gärna vill se den svenska modellen som en förebild. Det går att bistå en förändringsprocess på Kuba, men det gäller då att satsa på rätt krafter, de som kämpar för en förändring med demokrati, fri företagsamhet och mänskliga rättigheter. Det leder inte till någon förändring att slösa svenska resurser på en korrupt regim som med grymma medel och metoder gör allt för att exploatera och kontrollera befolkningen. Detta oavsett hur mycket regimen av artighet lyssnar på svenska försök att föra någon slags "dialog" om demokrati och mänskliga rättigheter.

Den dag diktaturen faller och vi kubaner är fria, vore det fint att kunna säga att Sverige till sist ändå ställde sig på kubanernas sida, slutade stödja diktaturen och hjälpte oss att fördöma och kämpa mot mer än 60 års kommunistisk terror och förtryck.

Jorge Luis Valdés Villazán
UNPACU – SVERIGE
C.C.// Kubas Amb Till: Svenska regeringen och samtliga partiledare

- - - -

Cuba video UNPACU: Intervención completo de José Daniel Ferrer para la sesión del Parlamento Europeo el 11 de diciembre de 2020 sobre Derechos Humanos en Cuba y el acuerdo UE-Cuba