Kubanska präster i öppet brev till Raúl Castro: Tiden rinner iväg, det är dags för en fredlig förändring.
Publicerat på spanska i Martí Noticias - översättning Eva Belfrage

24 januari 2018

Till Raúl Castro på tjugoårsdagen för Påven San Juan Pablo II’s mässa för Kuba och Mons. Pedro Meurices ord på Antonio Maceo platsen i Santiago de Cuba den 24 januari 1998.

Den första januari i år firades den 59:de årsdagen av Revolutionens seger. En Revolution som var nödvändig med hänsyn till de hemskheter som hade begåtts av en makt och som hade vänt sig mot vårt folk. Många kämpade och många dog för att ge sina barn ett Kuba där man kunde leva i frihet, i fred och utveckling.

Idag, nästan sex decennier senare, har vi tillräckliga skäl att utvärdera vad vi har gått igenom i vårt land.

Sedan Komunistpartiet installerades som det enda partiet med rätt att existera, har folket aldrig tillåtits att höja sin röst med en annorlunda tanke, varje oliktänkande röst som har försökt att göra sig hörd har blivit nedtystad.

Denna totalitära stil har genomsyrat varje skikt av samhället. Kubanerna vet att de inte har yttrandefrihet, de är försiktiga med att säga vad de tänker och känner, därför att de lever i rädsla, många gånger också inför dem de samlever med dagligen: klasskamrater, arbetskollegor, grannar, bekanta och släktingar. Vi är insnärjda i lögner, som präglar allt, från hemmet till de högsta sfärerna. Vi säger och gör det vi inte tror på eller känner för, och vet att de ansvariga gör detsamma. Vi ljuger för att överleva, och hoppas att detta spel en dag ska ta slut och att det ska finnas en utväg i ett annat land. Jesus Kristus sade: ”sanningen ska göra dig fri”. Vi vill leva i sanningen.

Monopol och kontroll över sociala medier och kommunikationer gör att ingen fritt kan få kontakt med eller nå ut genom allmänna medier. Likaså existerar inte någon alternativ undervisning. Alla kubanska barn är tvungna att gå i skolan, men det finns bara en modell och en enda ideologi med ett enda sätt att tänka. Kubaner borde ha rätt till alternativ undervisning och möjligheter till andra tänkesätt. Föräldrar borde ha rätt att välja undervisningsmodell för sina barn.

Den ekonomiska misär som vårt folk lever i är beklaglig och de är tvingade av omständigheterna: att tigga hjälp från släktingar som lyckats ge sig av till utlandet eller från utlänningar som besöker landet; att  ’kompensera för dålig lön’ eller stjäla allt man kan och ge den råa verklighet,  som stöld innebär, ett förskönande namn för att lätta på samvetet. Att ge mat, skor och kläder till sina barn är ett dagligt problem, allmänna transporter är ett problem, tillgång till många mediciner är ett problem. Och bland alla dessa som kämpar för att överleva har vi de gamla som lider i tysthet, oftast helt oskyddade i undanskymdhet. Hur kan vi säga att resurserna tillhör folket, det kapital som folket inte beslutar över? Hur ska de nödvändiga allmänna institutionerna underhållas om resurserna inte finns? Varför inbjuds utlänningar att investera med sitt kapital ,när kubaner inte tillåts investera på samma villkor? Kubanerna bör ha rätt att delta i ekonomin som investerare och i förhandlingar i vårt land.

Och till allt detta kommer också bristen på religionsfrihet. Kyrkan är tolererad, men den fortsätter att vara övervakad och kontrollerad. Den fullständiga friheten har reducerats till en kontrollerad frihet att hålla gudstjänster. Kristna kan samlas och dela med sig av sin tro, men det är inte tillåtit att bygga en gudstjänstlokal. Kyrkan kan få göra processioner och även ha öppna mässor, men myndigheterna måste alltid ge sitt godkännande och när de inte ger tillstånd finns ingen möjlighet att överklaga eller kräva en förklaring. Kyrkan får yttra sig i sina lokaler, men har inte tillgång till allmänna medier, och när det någon enstaka gång sker är det alltid under censur. Troende blir censurerade, när de försöker uttrycka sin tro i ett politiskt eller socialt sammanhang.

I den sociala dynamik som har utvecklats i Kuba, har individerna glömts bort, deras värdighet som Guds barn och deras omistliga rättigheter, och det nästan 60 år efter att det ideal de då trodde på, bara har skjutits på framtiden och aldrig genomförts. När någon ifrågasätter, när någon höjer sin röst, slås denne bara ned i sårbarhet och uteslutning.

Vi vill ha ett land där livet respekteras från tillblivelse till naturlig död: där familjesammanhållning stärks och äktenskapet mellan man och kvinna vårdas, där pensionerna räcker att leva på för våra gamla, där yrkesverksamma kan leva på sina löner, där medborgare kan bli företagare och där det finns mer frihet för idrottsmän och artister till arbete och uppdrag. De unga kubanerna bör kunna finna möjligheter till arbete som tillåter dem att utveckla sina talanger och kompetens här i landet, så att de inte ser som enda utväg att lämna Kuba.

Vårt rättssystem är styrt av en enda maktenhet och är ingen ”Rättsstat”.  Det är absolut nödvändigt att skilja på och göra den verkställande, lagstiftande och dömande makten oberoende av varandra. Vi vill att våra domare inte ska påverkas, att lag ska råda, att olaglighet inte ska bli ett sätt att försörja sig eller ett maktvapen. Att vårt Capitolium fylls av lagstiftare som med verklig makt representerar sina väljares intressen.

Kubanerna är nedslagna och trötta, de befinner sig i ett dödläge som kan beskrivas i två ord: överleva eller fly. Kubanerna behöver få uppleva glädje och att ”tänka och tala utan förställning” med olika politiska utgångspunkter. Vi är trötta på att vänta, trötta på att fly, trötta på att gömma oss. Vi vill kunna leva vårt eget liv.

Detta brev har också en annan avsikt som gäller en rättighet: Vi vill kunna välja i frihet. I Kuba kan vi rösta men inte välja. Vi vill ha val där vi kan besluta inte bara om vår framtid utan också om nutiden. Nu inbjuder ni oss att ”rösta” och att säga ”ja” till det som redan är och det finns ingen vilja till förändring. Att välja betyder i ordets bemärkelse olika valmöjligheter, att välja innebär möjlighet till olika vägval.

Vi skriver detta brev för att undvika att Kuba en dag av någon anledning dras in i våldsamma förändringar, som bara skulle innebära ytterligare och onödigt lidande. Det är ännu inte för sent att få igång en utveckling, som kan ha många variabler och möjligheter och som kan tillåta en förändring, fördelaktig för alla. Men tiden rinner iväg och det är dags att öppna dörrarna.

Det tjänar ingenting till att dölja verkligheten. Det är inte lönt att låtsas att ingenting sker. Det är lönlöst att hänga kvar vid makten. Vår mästare Jesus Kristus säger till oss kubaner idag: ” Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ ?”

Vi överlämnar oss åt Jungfrun La Caridad, Kubas skyddshelgon och hennes budskap. Hon alla kubaners moder, förmedlar, inför vår Herre över historien, det som hans helighet Benedicto XVI sade vid sitt besök i Kuba: ”Gud inte bara respekterar den mänskliga friheten, utan tycks också behöva den” för att vi alltid ska kunna välja det som är allra bäst för alla.

Pastor Castor José Álvarez de Devesa, präst i Modelo, Camagüey
Pastor José Conrado Rodríguez Alegre, Församlingen i San Francisco de Paula, Trinidad, Cienfuegos
Pastor Roque Nelvis Morales Fonseca, Församlingen i Cueto, Holguín