Cubazuela hotar den regionala säkerheten
Av Juan Antonio Blanco*
Översättning: Eva Belfrage
Diario de Cuba
8 maj 2017

Förtryck av fredliga protester mot den kubanskt styrda narkopolitiska diktaturen i Venezuela 
den 3 maj 2017 i Caracas (foto från video - You Tube)

Utländsk politisk och militär inblandning i Venezuela är inte bara en teoretisk möjlighet, det är redan ett faktum. Den kommer inte från Washington utan från Havanna.

Det venezolanska problemet – liksom det kubanska – är inte bara en moralisk fråga om brutala och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. De båda ländernas överenskomna agerande utgör ett hot mot den regionala säkerheten och kräver därför prioritet.

Vi står inför en inrikes konflikt mellan ett folk och en diktatorisk stat. Men denna interna motsättning har internationaliserats genom det stöd den narkopolitiska venezolanska regimen får från tusentals kubanska militära rådgivare och underrättelsemän. Tillkommer också ytterligare tusentals narkogerillasoldater från FARC och samarbete med islamiska terrorister och med Iran.

Efter skandalen kring droghandeln 1989, beslutade bröderna Castro att succesivt föra utomlands de säkerhetsrisker som denna handel innebar. Så överförde de dessa operationer och de direkta länkar de hade, till andra stater och latinamerikanska och islamiska terroristgrupper, till venezolanskt territorium.

Den kubanska regimen har genomfört en verklig ‘outsourcing’ av brott och terror. Venezuela blev ett nytt kubanskt MC Departementet.** Därifrån konspirerades också – med som det verkar outsinliga resurser av oljedollar – om att främja och stödja regimer i regionen som stod Havanna nära och ersätta panamerikanska organisationer med andra som var emot USA.

Faktum är att planen att, mot konstitutionen, omvälja Manuel Zelaya egentligen rörde sig om en konflikt mellan karteller om kontrollen av Honduras och drogtrafiken till USA. Uteslutningen av Bolivia från DEA, liksom Correas brottsliga samarbete med FARC, som han tillät operera från Ecuadors territorium och som gav honom 100 000 dollar till hans valkampanj, (enligt beslagtagna dokument från narkotikagerillaledaren Raúl Reyes) gjordes med antiimperialistisk flagg, men var egentligen ett resultat av en obskyr allians mellan kontinentens politiker och knarkhandeln, som hade skapats i Havanna och finansierades av Caracas.

Castro behöver den venezolanska regimen för att överleva, inte bara för oljan och subsidierna, utan också för det skumma million flödet av resurser, som kommer från olika kriminella aktiviteter. Dessa bokförs inte av experter och ekonomer. Det kriminella center som dessa inkomster har alstrat finns i Caracas. Det är därför och inte av ideologiska skäl, som Raúl Castro inte tvekar att ge råd och direktiv till sina venezolanska marionetter och sina egna rådgivare i Venezuela att massakrera utan att darra på handen dem som försöker avslöja regimens koloniala och kriminella beteende.

Det kubansk-venezolanska problemet är inte en sekundär fråga, det måste tas itu med nu och inte lämnas åt sidan därför att det finns andra hot mot fred och säkerhet i världen. Vi står på tröskeln till en viktig regional konflikt och det är de demokratiska regeringarnas uppgift i regionen att omedelbart ta initiativ till att sätta stopp för detta, genom att börja med att kräva ett tillbakadragande från Venezuela av alla utländska trupper, militärer liksom underrättelsefolk.

General Castro: Det är ditt ansvar att venezolaner mördas. Glöm inte det, offren kommer inte att glömma det.

*Juan Antonio Blanco Gil är historiker, skribent och f d kubansk diplomat, sedan 2016 chef för La Fundación para los Derechos Humanos en Cuba (FHRC) - The Foundation for Human Rights in Cuba.

 ** El Departamento de Moneda Convertible (MC) ansvarigt för Castro-regimens utlandsaffärer och transfereringar. Denna avdelning brukar i folkmun kallas Marijuana och Cocaina.