Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Kuba
Regeringskansliet
26 april 2017

Här följer en sammanfattning av rapporten om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i Kuba samt en länk till rapporten i sin helhet.

Ladda ner:
Kuba - Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2015-2016 (pdf 279 kB)

Kuba är en enpartistat utan fria och demokratiska val. De medborgerliga och politiska rättigheterna är fortsatt mycket kringskurna. Kuba har sedan president Raúl Castro kom till makten 2008 inlett en ekonomisk reformprocess. Denna går emellertid långsamt och har ännu inte förbättrat levnadssituationen för majoriteten kubaner. Det pågår en viss öppning gentemot omvärlden och de flesta kubaner behöver inte längre ansöka om utresetillstånd.

Oliktänkande utsätts ofta för frihetsberövande på godtyckliga grunder och trakasserier av polis och säkerhetstjänst. Alla massmedier är statlig egendom och spridande av så kallad ”kontrarevolutionär” information är straffbart. Medlemskap i oberoende och av staten icke godkända organisationer och associationer, fackföreningar och politiska partier är förbjudet. Det förekommer att möten och sammankomster bland oppositionella förhindras av säkerhetstjänsten. Oberoende civilsamhällesorganisationer tvingas ofta att verka i juridiskt limbo eftersom de inte tillåts registrera sig.

Under de senaste åren har det, framförallt då tillgången till internet har ökat, skett en framväxt av nya civilsamhällesaktörer såsom journalister och bloggare, tankesmedjor, akademiker, entreprenörer och konstnärer som söker större autonomi och en bredare debatt.

Rättsväsendet är i praktiken underställt den verkställande makten och strafflagstiftningen innehåller svepande brottsrubriceringar som ofta används för att anhålla och ibland döma oliktänkande. Antalet politiska fångar som döms till långa fängelsestraff har minskat, men det har istället skett en ökning av korta, godtyckliga frihetsberövanden. Då kränkningar av individers medborgerliga och politiska rättigheter i stor utsträckning sker i enlighet med landets lagstiftning förnekar staten rutinmässigt denna typ av brott och underlåter att utreda dem. Villkoren i fängelserna avseende hygien, kost och utrymme samt tillgång till mediciner är undermåliga. Dödsstraffet är inte avskaffat men det råder ett de facto moratorium sedan 2003.

Alla kubaner är garanterade utbildning och sjukvård. Medellivslängden är bland de högsta i regionen och andelen läskunniga är nära 100 procent. Under de senaste 25 åren har kvaliteten på utbildning och hälsovård försämrats. Majoriteten kubaner lever fortfarande under mycket knappa ekonomiska förhållanden och stor varubrist råder. Tjugo procent av Kubas befolkning har emigrerat sedan 1959.

Tillången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är god. Våld mot kvinnor är dock enligt oberoende civilsamhällesorganisationer ett problem. Kvinnor har nått en relativt hög nivå av representation och formell jämställdhet i Kuba, men männen har fortfarande de mest betydelsefulla posterna i samhället.

Afrokubaner utgör omkring 35 procent av befolkningen men är underrepresenterade i beslutsfattande positioner i samhället och i den inkomstbringande turistindustrin. Situationen för HBTQ-personer har förbättrats även om fördomar kvarstår.