Våldsamma Castro-angrepp mot dissidenter och sabotage vid toppmöte i Panama, men Kubas diktator och Obama skakar ändå hjärtligt hand. Av Eva Belfrage.
18-04-2015
Våldsamma Castro-angrepp mot dissidenter och sabotage vid toppmöte i Panama, men Kubas diktator och Obama skakar ändå hjärtligt hand.
Av Eva Belfrage 18 april 2015
Det Amerikanska toppmötet i Panama i förra veckan gav en förfärande bild av hur splittrad kontinenten är mellan demokrati och yttrandefrihet å ena sidan och vänsterpopulism med totalitära tendenser och diktatur å andra sidan. Den stora händelsen som internationell press var där för att bevittna var Barack Obamas handskakning med Kubas diktator Raúl Castro.
Det som dock överskuggade hela toppmötet var det som hände dagarna innan i det parallella forumet för det civila samhället, eftersom det blev allt annat än civiliserat, helt enligt Castro-regimens planer.
Castro hade beordrat dit en grupp på flera hundra från diktaturens parti-bundna organisationer, med flera kända politiska polis-agenter och högt uppsatta inom partiet. Enligt kubansk officiell press hade de förberett sig för en riktig ’batalj’ mot de kubanska dissidenterna, som också skulle delta, i långt mindre skala dock, bara ca 19 personer, främst på grund av deras begränsade ekonomi och svårigheter att få ackrediteringar.
Dissidenterna fick problem redan vid ankomsten till flygplatsen i Panama där polisen, tydligen fått instruktioner av den kubanska regimen att inte släppa in dem, då de skulle utgöra en säkerhetsrisk. Men efter ingripande på hög politisk nivå blev de alla insläppta, men många fick ändå problem med ackreditering till möten, detsamma gällde för flera journalister med kritisk inställning till den kubanska regimen.
Ingen kunde tro att Castro-regimen med ’batalj’ verkligen menade det i ordets konkreta bemärkelse, inte i ett sammanhang där Raul Castro skulle skaka hand med Barack Obama och inte inför kontinentens alla presidenter. Så dum trodde man inte att Raúl Castro kunde vara, men det var han.
Castro-regimens horder uppförde sig som de brukar på hemmaplan. De skränade aggressivt och högljutt de gamla invanda slagorden som maskar, legoknektar, mördare, niggrer, kontrarevolutionärer, heja Fidel, heja Raul etc medan de sparkade, knuffade och klöste de dissidenter de kom åt. Men de kubanska dissidenterna hade de flesta övriga latinamerikanerna på sin sida och när dessa krävde respekt blev de också utsatta för castro-regimens horder, t o m rullstolsbundna blev angripna och kameramän blev sparkade på smalbenen och knuffade i ryggen.
Dessa bataljer iscensattes därför att castroiterna vägrade att sitta i samma rum och föra en sansad dialog om demokrati med andra latinamerikaner och kubanska dissidenter. Dessa demonstrationer föregick alla möten under tre dagar. Men det löste sig till slut med att Castro regimens grupper drog sig tillbaka och de övriga deltagarna kunde genomföra sina möten utan deras närvaro. Det civila samhällets deklarationerna blev på grund av dessa händelser mycket starkare än de kubanska dissidenterna hade kunnat hoppas. Många vänsteraktivister från Latinamerika hade reagerat upprört på hur Castro-regimens horder hade betett sig.
Den värsta händelsen under dessa dagar var när en grupp på ett tiotal kubanska dissidenter och amerikanska sympatisörer skulle lägga ned vita rosor i en park vid foten av en José Martí staty. När de började sjunga nationalsången kom en grupp utrusande från kubanska ambassaden, som ligger på andra sidan gatan, med flaggor och skrek slagord mot dem och omringade dem. De var särskilt ute efter den kände kubanske oppositionsledaren ”Antúnez”, hans fru Yris ledare för Rosa Parks-rörelsen och en medlem av Damerna i Vitt, Leticia Ramos. Två amerikaner försökte skydda dissidenterna med sina kroppar och gick i försvar mot sparkar och slag från vältränade, senare identifierade kubanska säkerhetspoliser. Kubanska dissidenter har lärt sig att aldrig slå tillbaka när de blir angripna, för då riskerar de fängelse direkt. Så de försökte bara skydda sina huvuden, medan amerikanerna försvarade sig och försökte avleda uppmärksamheten från dissidenterna. Tre, fyra panamanska poliser var närvarande, men de kunde inte göra mycket mot den kubanska ambassadens hejdukar och de tillkallade inte heller någon förstärkning. Mitt i allt bråk och medan Yris höll på att bli angripen, dyker en okänd svart man upp från ingenstans och försöker slå mot angriparna, vilket gör att Yris räddas och angriparna springer efter denne okände man, som de slår besinningslöst, tills en person från kubanska ambassaden ingriper och förmodligen säger att det inte är en dissident, och de släpper honom.
Dissidenterna förs sedan av panamansk polis till polisstation, där de hålls till långt in på natten, sårade och omskakade och där hotas de med utvisning och polisutredning, som om de varit skyldiga till övergreppen, precis så som det brukar gå till i Kuba. Men efter ingripande från hög politisk nivå, förs de till sjukhus för omvårdnad och återförs till sitt hotell.
Angreppet på dissidenterna i parken filmas och dokumenteras av America TeVé och NTN24 samt också lite grand med telefon av en amerikanska som följde med till statyn.
På kubansk och venezolansk TV har angreppet i parken givetvis skildrats som om dissidenterna kom för att provocera, när kubanska ambassaden med en grupp skulle lägga ned blommor vid statyn. Men i Kuba förstår alla vad som har hänt och det som dokumenterats av de internationella TV-bolagen, sprids snabbt och som en löpeld inne i landet.
Eftersom det mesta av detta aggressiva agerande var planerat, frågar man vilket budskap Raul Castro ville ge Obama och Latinamerika med dessa råbarkade spektakel, som kom att chockera hela kontinenten, en uppvisning i rått maktmissbruk och ett också mycket tveksamt samarbete med panamansk polis.
Förmodligen var Castros avsikt att inför TV-kameror tydligt markera att det är han som bestämmer hur kubanska dissidenter ska behandlas och att en normalisering av relationerna med USA inte förändrar någonting i Kuba vad gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Någon dialog med oliktänkande kan aldrig komma på fråga vare sig i Kuba eller i Panama.
De öppna angreppen mot de kubanska dissidenterna i Panama föreföll inte nämnvärt påverka Obama, som inte kommenterade dem i sitt tal och som inte heller hindrade honom från att hjärtligt skaka hand med och sitta ned i samtal med diktatorn Raul Castro och några dagar senare deklarera sin avsikt att avskriva Kuba från USAs lista på länder som stödjer terrorister, ett krav Castro ställt för att etablera diplomatiska förbindelser med USA.
