Allvarliga varningssignaler från Kubas politiska polis mot känd oppositionsledare.
Av Eva Belfrage
26 mars 2015

I Kuba lever dissidenter och oppositionella ständigt övervakade av den politiska polisen. Civilklädda säkerhetsagenter står ofta på post utanför deras hem och agenter följer efter dem när de går ut. De är också avlyssnade per telefon dygnet runt , och grannar och kvarterens revolutsionskommittéer hjälper till att bevaka dem. Oppositionella organisationer infiltreras av agenter där de ser till att skapa konflikter och oreda och informerar sina uppdragsgivare om viktigare rörelser och planerade aktiviteter, för att stoppa aktivister på olika sätt. Ofta sker det genom att de blir misshandlade av paramilitärer och arresterade av den politiska polisen. Det händer med jämna mellanrum också att polisen gör våldsamma husrannsakningar och slår sönder inredning och misshandlar familjer.

Martha Beatriz Roque Cabello hör till en av de äldsta i oppositionen och hon var den enda kvinnan av de 75 politiska aktivister som fängslades under den s k Svarta Våren 2003, men som senare blev villkorligt frigiven, med överhängande hot om att fängslas igen. Martha Beatriz har varit utsatt för många brutala förföljelser och har slagits och släpats i håret utför trappan i sitt hus av den politiska polisen, trots sin höga ålder, och hon har alltid varit omgiven av grannar, som samarbetar med regimen. Hon leder att nätverk av gräsrotsrapportörer, som informerar om ganska allmänna och oförargliga företeelser i samhället. Som ekonom och politiskt aktiv håller hon diskret ett öga på allt som sker och är en viktig informativ länk, när något viktigt händer i landet och inom oppositionen. Hon har därför en central roll inom oppositionen och har ofta kontakter med diplomater och utländsk press. Därför utsätts hon för särskild bevakning av den politiska polisen. Efter alla år av förföljelser bör hon vara ganska luttrad, om man nu någonsin kan blir det. Men en säkerhetsvarning från Martha Beatriz Roque Cabello bör man alltid ta på allvar.

Därför publicerar vi hennes pressmeddelande på svenska, också för att ge svenska läsare en bild av hur den politiska polisen arbetar i Kuba. Visst finns det många likheter med STASI i Östtyskland eller den rumänska terror som nobelpristagaren Hertha Müller beskriver. Men kontrasten mellan turistrevolutionärernas bild av Kuba och den förföljelse som oppositionen tvingas leva med är särskilt upprörande, eftersom det pågår mitt framför ögonen på turister som roar sig, dansar salsa, dricker rom och utnyttjar landets fattiga befolkning och prostituerade, medan de utan skrupler fyller på Castro-militärens budget med sina turistpengar, som går direkt till den politiska polisen, säkerhetstjänsten och den omfattande kubanska förtryckarapparaten.

Här följer Martha Beatriz Roque Cabellos pressmeddelande:


Desperata varningstecken
Av Martha Beatriz Roque Cabello
26 mars 2015
(Översättning: Eva Belfrage)

Jag hör till dem som anser att den kubanska regimen inte är beredd på de förändringar som snart kommer att ske, inte bara med hänsyn till beslutet att etablera diplomatiska förbindelser med USA, utan också det som kommer att komma ut av samtalen med EU.

Det är därför som jag den senaste tiden i min närmaste omgivning har lagt märke till att den politiska polisen har genomfört en del smutsigt arbete, vilket jag tar mig friheten att avslöja, därför att några av mina vänner är rädda för att det annars kan leda till något ödesdigert.

Vid flera tillfällen, när Dr Santiago Emilio Márque Frías har varit på besök i Havanna från Manzanillo, Granma, där han är gräsrotsreporter, och vi har kommit hem till mig, har det varit väldigt svårt att öppna dörren till min våning, därför att låset, som det verkar har trixats med. Ingen tvekan om att så har skett, eftersom det alltid har varit lätt att öppna dörren.

Jag bor ensam, i ett våningshus med 47 lägenheter och Statens Säkerhetstjänst har skapat en fientlig omgivning kring min person, med ett antal grannar som bevakar mig. Dessutom har de dekorerat en vägg när man går uppför trappan i huset, med foton och förolämpningar mot mig, Berta Soler och Guillermo Fariñas (övers. anm: andra medlemmar ur oppositionen), som har publicerats i dagstidningen Granma. De kommer inte att dra sig för att återvända till mitt hem och mina grannar kommer alltid att vara beredda och varna dem när de ser att jag är på väg.

En gång kunde jag notera att personliga tillhörigheter i min garderob, som jag brukar ha iordning, var tillrörda. Men det verkar som om de inte fann det de var ute efter.

Den 24 mars, när jag kom hem med María Cristina Labrada Varona, en gräsrotsreporter från Nätverket, lade hon märke till att kaffeapparaten, som är genomskinlig, inte hade lika mycket kaffe kvar som när vi hade lämnat, för det var hon som hade bryggt kaffet innan vi gick ut. Det betyder alltså att de också har varit på mina matvaror.

I onsdags, då jag hade varit på kontaktbesök inom kyrkan, la jag märke till att ett par skor, som jag hade ställt på skohyllan,  stod på ett annat sätt än jag hade lämnat dem dagen innan. När jag tittade närmare hade alla skor flyttats och ställts i en annan ordning än de brukar.

En annan gräsrotsreporter som heter Maritza Concepción Sarmientos, frågade mig den 20 mars när hon kom hem till mig: ”Och, vad har du nu gjort?”. Jag blev stum, för jag hade ingen aning om vad hon talade om. Hon förklarade att när hon knackade på min dörr gick 4 säkerhetsagenter ut från våningen bredvid, som ligger alldeles intill min, vägg i vägg. Jag reagerade direkt, för jag hade just tittat ut från balkongen för att se när en diplomat, som hade varit på besök hos mig, gav sig iväg.

Det verkar som om “grabbarna” från den politiska polisen är nervösa eller bekymrade över något. Nära vänner till mig, är med de bästa av alla avsikter, livrädda för min skull då de fruktar att jag ska bli mördad.

Men det är inte fråga om paranoia hos någon av dem, för det har hänt saker som inte har uppklarats, även när det har gällt medlemmar ur oppositionen, som har dött och det finns starka skäl att anta att Underrättelsetjänstens smutsiga händer har legat bakom.

Men det ska framhävas att de unga säkerhetsagenterna som inte har skolats i Sovjets KGB, är ganska ihärdiga, kanske därför att de är rädda över att förlora sina jobb och kanske också sina förmåner. Det förefaller så, när man ser att de inte verkar bry sig om diskretion och att de arbetar praktiskt taget öppet, med sina förolämpningar, intriger och intolerans.

Med denna not, har jag gått min vänner till mötes, eftersom de är oroade och därför att det är viktigt för alla som arbetar i oppositionen att vi lyssnar på varandra.

Havanna, den 26 mars 2015

Pressmeddelandet publicerat på spanska.

____________________