Hur fick svensken Aron Modig de avlidna kubanska dissidenternas mobiltelefoner? Detta frågar sig Angel Carromero i sin bok  ”Död under tvivelaktiga omständigheter”.

Översättning och kommentarer: Eva Belfrage
16 juli 2014

Spanioren och ledaren för Partido Populars ungdomsavdelning, Angel Carromero var chaufför i en hyrbil som var på väg från Havanna till Santiago de Cuba, men rammades och kördes på av en blå bil snett bakifrån. I framsätet bredvid Angel satt svensken Aron Modig, ledare för Kristdemokraternas Ungdomsavdelning och i baksätet den kände dissidentledaren Oswaldo Paya och hans kamrat från de Kristna Frihetsrörelsen, den unge Harold Cepero. Händelsen ägde rum i Bayamo, den 22 juli 2012 och kubanska myndigheter hävdar att Carromero hade kört i över 100 kilometers hastighet, vilket var en omöjlighet på den dåliga vägen, och hade krockat mot ett träd, som orsakat Payas och Ceperos död. Det var ett litet träd, som efter olyckan inte visade tecken på skador från en kraftig bilkrock och både Carromero och Modig har bekräftat att de aldrig körde på något träd.  Filmade ”bevis” från den kubanska regimen visar egendomligt nog flera olika positioner på bilen, ute på vägen, vid trädet och nere i en sluttning, och allt tyder på att bildbevisen var manipulerade och arrangerade.

Aron Modig har bestämt vidhållit att han inte kommer ihåg någonting av händelsen, eftersom han sov. Han släpptes fri från Kuba efter en vecka och har sedan dess hållit fast vid att han ingenting minns.

Angel Carromero fängslades och dömdes till fyra års fängelse på Kuba, men lyckades med hjälp av den spanska regeringen föras över till Spanien, där han fortsätter att avtjäna sitt straff, trots överklaganden och familjen Payás kamp för att få honom oskyldigförklarad.

Efter bilkollisionen tas Angel Carromero till ett sjukhus i Bayamo, där han övervakas av militärer. I sin bok beskriver han vad som hände med Oswaldo Payas och Harold Ceperos mobiltelefoner, och den gåta det är än idag hur de hamnade i Aron Modigs händer.

Kanske Modig kan förklara detta och berätta mer i dag, två år efter händelsen, nu när han också har lämnat Kristdemokraterna och politiken. Mobiltelefonerna tyder på att Modig har haft kontakt med de kubanska dissidenterna innan de dog, d v s sannolikt mördades av den kubanska säkerhetstjänsten och han bör därför veta mycket mer än han hittills har velat berätta.

Oswaldo Paya’s familj har fått ett inflytelserikt internationellt stöd för kravet på en oberoende internationell utredning av omständigheterna kring Payás och Ceperos död och Angel Carromero’s vittnesmål är givetvis av stor betydelse för en sådan.

Utdrag ur Ángel Carromero’s bok Muerte bajo Sospecha (Död under tvivelaktiga omständigheter) om omständigheterna kring bilkraschen på Kuba som ledde till Oswaldo Payás och Harold Ceperos död. (översättning: CDV.org)

”Jag var ensam, ingen fanns som jag kunde be om hjälp. Jag hade varken telefon, pass eller pengar. Jag frågade en sjuksköterska var mina kamrater var. Hon svarade att de andra tre var på väg till sjukhuset.

Det gick en lång stund.
Allteftersom sjuksköterskor kom förbi frågade jag samma sak om och om igen. Samma frågor fick samma svar och det ingav allt mindre hopp. I början talade de om fyra personer i bilen och att de andra snart var på väg till sjukhuset. Det lugnade mig. Om jag var den första som kom dit och jag mådde bra, så borde de andra vara i gott tillstånd, eftersom man alltid för den allvarligast sårade till sjukhuset först. Men senare talade de om bara tre i bilen och till slut bara om två personer.

Vid ett tillfälle öppnades en dörr och en säng med Aron Modig fördes in. De placerade honom vid min sida.
- Herre Gud Aron, utbrast jag. De körde på oss bakifrån och tvingade oss av vägen. De kommer att döda oss.
- Ja det är möjligt, svarade Aron.

Jag glömmer aldrig detta svar. Vi behövde ringa och underrätta någon om vår situation. Jag bad honom om hans mobil, som han faktiskt hade.

Jag ringde till Cayetana. Det hördes inte bra och samtalet avbröts då och då. Men jag lyckades i alla fall göra mig förstådd och han borde förstå hur allvarligt läget var och att vi var på sjukhus. Jag kunde också tala med min vän Borja. Fortsatta försök att ringa lyckades inte. Jag gav tillbaka telefonen till Aron, som också försökte få kontakt med några vänner i Sverige.

Sen gav mig Aron två mobiltelefoner, av gammal modell, de som Oswaldo och Harold hade använt. Jag frågade honom inte hur han hade lyckats få dem. Än idag är det en gåta hur han hade fått dessa telefoner. Jag försökte ringa med telefonerna, men det var omöjligt. Jag la dem i mina byxfickor.

En sjuksköterska följd av en grupp militärer skilde oss åt. De förde mig till en avlång sal, där det fanns flera sängar och personer. Sedan tog de mig till huvud och lungröntgen. Röntgenapparaterna var som på sjukhus från sextiotalet. De gjorde flera omtagningar då de sa att bilderna inte dög. Jag var rädd att detta bara var ursäkter för att de ville utsätta mig för upprepad strålning.

När jag kom tillbaka till den allmänna salen, satte de mig i dropp. De tog blodprov. Allt verkade mycket rudimentärt. Jag frågade sjuksköterskorna igen för att försöka få mer information. En av dem sa att de var förbjudna att tala med mig. Jag var bedrövad och undrade hur jag skulle komma därifrån, när en grupp militärer omringade min säng.

En av dem talade och sade bestämt att det inte var fråga om någon kollision. Ingen bil hade kört på oss. Hur mycket jag än vidhöll det, så hade det enligt dem inte skett. Jag svarade förstås att det var lögn, att det inte var fråga om en olycka utan att det var uppenbart att vi hade blivit påkörda. Han slog mig då i ansiktet. I en lugn ton som kontrasterade mot örfilarna, la han till: ”Du är för ung för att bli kvar här på ön i åratal, du bör besluta dig för om du ska samarbeta eller inte. Vi kan behandla dig väl eller illa, men det beror på dig. Din bekännelse avgör din framtid.”

En annan militär presenterade sig som ”Kuba expert”. Han förklarade att jag inte skulle vara dum och att om jag samarbetade skulle jag klara mig. Han läste upp den officiella versionen som jag var tvungen att lära mig att upprepa: ”vi körde i hög hastighet och vägen var plötsligt grusig, jag bromsade inför en grop och så tappade jag kontrollen över bilen”.

Jag upprepade flera gången ”Kuba expertens” version, medan de rev sönder mitt första vittnesmål. Jag tvingades skriva på den ”nya versionen” av händelserna. Jag skrev under med förvriden handstil och annorlunda än den första signaturen, för att försöka göra det uppenbart för alla att jag befann mig i omständigheter som förhindrade mig att besluta om jag skulle underteckna eller ej.

/…./Jag tittade på droppet och de gav mig en spruta med lugnande medel. Jag föll i djup sömn. Jag försökte kämpa emot. Om jag stängde ögonen skulle jag somna. Det var en häftig kamp mellan min vilja och det lugnande medlet.

/…/ Jag vaknade plötsligt. De hade bytt övervakare, nu var det en kvinna. Jag anförtrodde henne att jag var orolig för de andra. Hon svarade att Aron var i andra ändan av salen. Jag frågade henne om det var möjligt att få tala med honom, eftersom han bara talade engelska och jag skulle kunna översätta för honom. Hon svarade att det inte var nödvändigt. Då utmanade jag henne och bönade om att hon skulle ge mig Arons mobiltelefon, att hon skulle ha förståelse och låta mig få skriva ett meddelande till min mamma. Jag vet inte om det hos denna kvinna ändå fanns någon sorts medkänsla, men hon kom iallafall med mobilen.

Jag skickade ett meddelande till Cayetana och det var ett alarmerande meddelande: ”Hjälp vi är omringade av militärer”. Jag raderade sen texten och lämnade tillbaka telefonen. Hon betraktade mig noggrant, som om varje gest jag gjorde hade betydelse eller var viktig. Jag kunde bara undvika hennes blick om jag stängde ögonen.

Jag kom ihåg att jag hade de två telefonerna, som Aron gett mig i början när han kom in på sjukhuset. Kanske var jag inte riktigt klok, men jag var desperat eftersom jag trodde att de skulle döda mig och jag ville inte att de skulle få tag i någon information av värde från de två kubanerna och jag beslutade att radera innehållet och göra mig av med telefonerna.  Det var verkligen inte lätt, jag var kopplad till ett dropp och övervakaren släppte inte ögonen från mig och missade inte den minsta rörelse jag gjorde. Den enda lösningen var att be att få gå på toaletten och kasta telefonerna i någon papperskorg, eller var som helst.

Jag tog droppet och hon förde mig mot en halvtrasig trädörr till en toalett. Jag försökte stänga den men hon stoppade mig. Jag sa att jag skulle göra något mer än kissa. Jag fick stänga dörren. Jag hade ont om tid och stora svårigheter. Jag var halvt neddrogad, med en arm som inte kunde användas och en militär som väntade på andra sidan dörren. Papperskorgen var för liten och den var tom. Hur skulle jag gömma telefonerna utan att de upptäckte dem? Fönstret var stängt, dessutom var det på undervåningen och om jag öppnade fönstret och slängde ut dem skulle de lätt hitta dem. Den enda möjligheten var toaletten. Jag öppnade telefonerna, tog ut SIM-korten och kastade dem i toaletten. Jag letade efter spolaren men den var trasig och det fungerade inte. Det fanns ingen annan utväg än att med handen tvinga ned dem så långt det gick. Jag torkade mig med toapapper, behöll telefonerna utan korten och skyndade mig ut ur toaletten.

Sen ville jag öppna telefonerna och radera registren för samtal och meddelanden. När ändå allt var förlorat var min enda önskan att skydda de uppgifter som dessa telefoner skulle kunna avslöja.

Jag tog tillfället i akt när en vakt var distraherad och med huvudet under lakanet började jag radera allt. När jag var klar, la jag telefonerna i ett av facken i min ryggsäck*, som de tidigare hade lagts vid sidan av min säng. Jag somnade in alldeles utmattad.”

- - - - - - - -

*CDV.ORG Not: Carromero uppger i sin bok att telefonerna senare togs av säkerhetspolisen, men att de aldrig nämndes eller togs upp vid något förhör eller kontakt med Angel Carromero.

_________________________________________