Castro-regimen satsar stort på kampanjer för hävande av amerikanskt embargo, men svär sig fri från människovärdiga reformer i Kuba, för att det ska ske.

Av Eva Belfrage
23 juni 2014

Från UNPACU video 13 juni 2014 - en av alla dess dagliga arresteringar av oppositionella i Kuba.

Medan protesterna i Venezuela har pågått sedan februari i år med outtröttlig styrka och Nicolas Maduro har visat upp sin brutala och rättsvidriga sida för venezolaner och omvärld, och ekonomin närmar sig kollaps, har kubanerna följt utvecklingen med bävan. Raul Castro oroar sig för regimens fall och ger allt stöd de kan för att stärka Maduros säkerhetstjänst, militär och milis i kuvandet av opposition och studenter.

De fattiga och förtryckta kubanerna, som lider brist på det mesta, mat, vatten, skor, kläder, tak över huvudet, t o m idag vettig skolgång och hälsovård kan i allmänhet inte följa händelserna i Venezuela, men nyheterna filtrerar ändå ut på olika vägar och Castro-regimen är oroad över att de venezolanska protesterna ska inspirera till något liknande på ön. Förtryckarmaskineriet som alltid är berett på Kuba har därför stått i högsta beredskap och antalet tillfälliga fängslanden av oppositionella, oberoende journalister, människorättsaktivister som Damerna i vitt, har det senaste halvåret varit större än någonsin. Antalet politiska fångar har samtidigt också ökat.

Oppositionen på Kuba har växt, särskilt i de fattigaste och mest försummade östra delarna av landet, där befolkningen i allmänhet är mer frispråkig och öppet kritisk mot regimen. Här har den största rörelsen UNPACU ibland t o m lyckats ta gator i besittning med öppna möten och verksamhet. Men de är också den grupp i oppositionen som drabbas värst av polisens misshandel, paramilitära mobbar, vandalisering av hem, tillfälliga fängslanden med misshandel och tortyr. Det är också den grupp, som har de flesta politiska fångarna.

Damerna i Vitt tycks bara mer eller mindre accepteras i Havanna. De som försöker komma till söndagsgudstjänsterna i Matanzas, i Santa Clara, i Holguín eller Santiago de Cuba blir varje gång anhållna, oftast misshandlade och avsläppta på någon ödslig plats sent på kvällen och långt hemifrån. Oftast hålls de instängda i bussar eller bilar i timmar, som stängs hermetiskt och ställs av i den glödheta solen så att de nästan svimmar av törst och värmeslag. Det senaste straffet är att oppositionella som förs bort på detta sätt också berövas sina skor, så att de tvingas gå barfota hem.

En annan kuslig metod som har brukats vid flera tillfällen är att regimen anställer professionella våldsmän att överfalla medlemmar ur oppositionen på gatan. Det har skett med slag och sparkar och ibland även med tillhyggen som machetes. Amnesty International genomför i dagarna en kampanj för en oberoende journalist som nyligen överfölls brutalt av en anonym man på gatan, medan säkerhetsmän tittade på.

Det är vanligt att oppositionella förbjuds att lämna sina hem och när de gör det blir det misshandlade och tagna till polisstation för ytterligare misshandel och förhör i flera timmar. Den oppositionelle veteranen ”Antúnez” och hans hustru Iris är ständigt utsatta för detta. Nyligen väcktes de mitt i natten och släpades till polisstationen, medan säkerhetspolisen rannsakade och plundrade det mesta av värde i deras hem. De har nu husarrest igen, som så många hundratals gånger tidigare.

Men också icke organiserade har börjat opponera sig. Den senaste tiden har vanliga människor reagerat högljutt när oppositionella arresteras på öppen gata. Några som ständigt utsätts för regimens förtryck är de nya s k egen företagarna, försäljare, cykel- och hästdroskförare och andra. De förföljs av polisens kontrollanter som påbjuder höga böter för ingenting eller tar emot mutor. När kontrollanter nyligen tog i beslag några varor vid en marknad i Altamira, Santiago de Cuba brast ett folkligt uppror ut. En utdragen hästskjuts-strejk ägde också rum för ett tag sedan i protest mot ohemula avgifter de måste betala till regimen.

Öppnandet för s k eget företagande har bromsats upp av regimen med en alltmer korrupt kontrollapparat och höga avgifter. I början av året infördes också förbud mot alla varor som är importerade, vilket innebar att de flesta kläd- och hushållsvaruaffärer tvingades stänga. Det är ju inte mycket som produceras och som kan köpas på den inhemska marknaden och det finns inga grossister. Så denna typ av affärsverksamhet har nu återgått till sitt tidigare tillstånd d v s den illegala svarta marknaden.

I oron över den politiska utvecklingen i Venezuela och den nära förestående ekonomiska kollapsen där, har Castro regimen tvingats säkra sina kort och har etablerat nära förbindelser med Brasilien, som investerar stort i en ny hamn utanför Havanna, Mariel, som ska bli en frihandelszon, med nolltaxering för utländska företag, som också erbjuds extremt billig kubansk arbetskraft (kanske billigast i världen idag och utan strejkrätt). Turistnäringen är annars en av de viktigaste industrierna idag och den liksom all annan större verksamhet på Kuba kontrolleras av militära företag.

En förutsättning för den nya hamnens ekonomi, liksom för en utvidgning av turistnäringen är handel med USA. Det är ett pussel som är svårt att få ihop för den kommunistiska regimen i Havanna, eftersom de alltid har ansett USA vara den svurne fienden. Men Raúl Castro drar sig inte för att säga att det bara är USAs pengar han är ute efter och att regimen, och det är underförstått att vilken regim den än må vara, demokratisk eller republikansk alltid kommer att vara och förbli Castro-regimens fiende, även om embargot avskaffas. Och Raul Castro driver sedan Sovjetunionens fall ett propagandaprojekt som troligen finansieras med miljonbudgetar, om att USAs embargo måste avskaffas. I detta projekt har han lyckats få med sig de flesta regimer i världen och flera högljudda affärsmän i USA och deras språkrör i medier, som bara är intresserade av pengar och att utnyttja rättslös och billig arbetskraft.

I EU drivs frågor om relationer till Latinamerika av Spanien och de är i det svåra ekonomiska dagsläget så beroende av alla tänkbara inkomster och goda relationer med Kuba, där de dominerar inom hotellnäringen, så de går Kuba till mötes och håller nu på att driva igenom ett öppnande av de ekonomiska förbindelserna med EU, trots det ökade förtrycket i landet.

Idag är frågor om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inte några viktiga frågor för europeiska och amerikanska regimer. Idag prioriteras pengar och affärer. Bland vänsterintellektuella, som dominerar medie- och kulturbranscherna i väst och som normalt brukar solidarisera sig med fattiga och förtryckta uteblir solidariteten helt när det är fråga om socialistiska regimers förtryck och kränkningar av människors grundläggande rättigheter.

Det är inte lätt att driva fredlig opposition mot diktatur och förtryck vare sig i Kuba eller Venezuela, när internationell solidaritet uteblir, omvärldens medier och intellektuella tiger och regimer enbart intresserar sig för affärer.

___________________