Venezuelas framtid i demokrati eller under socialistisk militärdiktatur?

Av Eva Belfrage
6 maj 2014

Demonstranter fångar upp tårgasbomber och kastar dem tillbaka mot poliser - från You Tube.

Venezuelas framtid står på spel och det gäller demokrati eller socialistisk militärdiktatur i ett av världens mest oljerika länder, som befinner sig ett kriminellt kaos och är på väg mot konkurs. De flesta medborgare är missnöjda med situationen i landet och hundratusentals människor har vågat sig ut på gatorna för att protestera mot regimen och införandet av diktatur.

Oroligheterna och protesterna i Venezuela fortsätter. Nicolas Maduros regering tvekar inte att använda polisiärt och militärt våld även mot skyddslösa och fredliga demonstranter.Regimen agerar som om det pågick ett inbördeskrig och manifesterar sin makt med militärjeepar, tanks, vapen och ibland t o m flyg. Den socialistiska regimen som styrt i femton år i Venezuela, uppbackad av Castro-rådgivare inom alla ministerier, framförallt i säkerhetsapparaten och i det militära, i utbyte mot olja, är på god väg att täppa igen ett av de sista demokratiska fönster som finns kvar, rätten att demonstrera och protestera. Högsta domstolen, som inte längre är oberoende utan styrs av socialistpartiet, beslutade nyligen i konflikt med landets konstitution, att demonstrationer var olagliga om de inte formellt hade godkänts.

Men demonstrationerna fortsätter även om de inte får tillstånd. Ingenting hejdar dem, varken vattenkanoner, gummikulor, metallkulor, ett kriminellt användande av tårgas även livsfarliga, utgångna gaser sätts in urskillningslöst mot demonstranter, gamla och barn t o m in i lägenheter, in i sjukhus och operationssalar och inne i universitet.

På alla sätt försöker regimen krossa de pågående protesterna, som inte tycks avta, utan istället spridas över landet. Varje dag i alla delar av Venezuela sätts det upp barrikader, marscherar studenter och genomför oppositionen gatornas parlament, där de håller möten och diskuterar med befolkningen. Ungefär en gång i veckan genomförs massdemonstrationer, som i huvudstaden Caracas och andra större städer brukar mobilisera hundratusentals människor. Ofta blir dessa fredliga demonstrationer brutalt stoppade under marschvägen av den nationella polisen och slutar nästan alltid med vattenkanoner, tårgas och arresteringar. 41 personer har dödats och flera hundra allvarligt sårats.  Mer än två tusen personer har arresterats sedan protesterna inleddes i februari, ett hundratal är fortfarande fängslade och rapporter om allvarlig tortyr har anmälts. Internationella människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch har reagerat, liksom EU parlamentet och många internationella aktörer.

Studenterna sätter upp barrikader på gatorna för att hindra militärtanks och polispiketer att komma in i bostadsområden och terrorisera befolkningen med sina vapen. De kastar också tillbaka de tårgasbomber som avskjuts och förhindrar ibland tanks och piketer att ta sig fram genom att kasta fyrverkerier eller hemmagjorda bensinbomber. Detta sker oftast kvällstid och efter att fredliga demonstrationer under dagtid har avslutats.

I de fattiga kvarteren styr och terroriserar paramilitärer och socialistiska partifunktionärer och det är därför nästan omöjligt för befolkningen att demonstrera i dessa områden. Men många sällar sig till studenterna och oppositionen i andra kvarter och några har ändå försökt med mindre demonstrationer i fattigkvarteren. 

Dramatiska bilder och videodokument har spridits i utländska medier och över internet. Spanien beslutade att stoppa leveranser av utrustning och vapen till Venezuelas polis, men Brasilien som står Maduro-regimen nära tycks inte upphöra med sina leveranser av tårgas. Polispiketer och annan tung utrustning kommer från bl a Kina. I räder mot demonstranterna använder regimen säkerhetspolis och lojala paramilitärer, maskerade män som hjälper polisen vid attacker, i förföljelser av aktivister, inne i hyreshus och de har setts krossa bilrutor och sätta eld på privata bilar och plundra affärer. De infiltrerar också demonstranterna för att spionera eller genomföra vandalism, som sedan demonstranter anklagas för.

Nicolas Maduro, som med mycket knapp marginal och efter oegentligt genomförda val, utnämndes till president i april 2013, trots att han enligt vad allting tyder på är född i Colombia och därmed inte kvalificerar till ämbetet, styr liksom sin företrädare Hugo Chavez via televisionen. All oppositionell television har kvävts liksom de flesta sändningar från utländska TV-kanaler.  Maduro mässar nästan dagligen i TV och ger ifrån sig illa formulerade, timslånga tirader fyllda av förtal mot studenter och opposition, drar historier och ljuger fräckt om de bevis han har om deras planer och illdåd.

Maduro har sedan oroligheterna började sagt att oppositionen planerar att genomföra en statskupp och att studenterna deltar i detta. Strax innan regeringsrepresentanter från UNASUR besökte landet för att delta i ett som det förefaller misslyckat Maduro-initiativ till dialog med oppositionen, tillkännagavs lägligt att ett 30-tal militärer hade fängslats för konspiration och planer att genomföra en statskupp. Den s k dialogen med oppositionen inkluderar inte de oppositionsledare och studenter, som idag deltar i gatuprotesterna och kommer därför inte att kunna leda fram till ett slut på protesterna, som regimen önskar. Redan första dagen vägrade Maduro gå med på ett av de viktigaste kraven i ”dialogen” att frige politiska fångar och fängslade studenter.

För några dagar sedan tillkännagav regeringen att 58 utlänningar hade fängslats och att ett antal namngivna ledare inom studentrörelsen och oppositionen bedöms var inblandade i en planerad statskupp, som de påstår finansieras av USA och stöds av Colombias f d president Alvaro Uribe. Beviset skulle finnas i en dator hos en man som går under namnet ”Flygaren”. Låter som en sämre historia av Micky Spilane. 

I Venezuela använder sig regimen av televisionen för att anklaga och nästan fastställa domar mot oppositionella, utan några konkreta bevis. Rättssystemet, som idag är helt och hållet kontrollerat av det regerande socialistpartiet, friar aldrig någon som anklagats av regimen i TV och rättegångarna blir därför som på Kuba rena skenrättegångar. Regimen har ironiskt nog också nyligen inrättat sin egen institution för mänskliga rättigheter, troligen med avsikt att utplåna de professionella fria människorättsorganisationer som ännu fungerar. Några av dessa finns givetvis med på listan av misstänkta kuppkonspiratörer.

Den ekonomiska krisen i ett av världens mest resursrika länder, är utan omskrivning verkligen en kris och den drabbar i första hand de fattiga i Venezuela. Krisen har inte uppstått på grund av bristande ekonomiska kunskaper eller någon övernitisk tilltro till den kubanska centralplanerade modellen. Krisen är medvetet provocerad och skapad för att tvinga fram ett totalitärt styre, där makten och oljerikedomarna kontrolleras av några få personer, uppbackade av framförallt Castro-regimen, som får sin beskärda del av rikedomarna. Regimen skyller ifrån sig ansvaret för krisen och anklagar privatföretagare och utländska intressenter framförallt USA för att ligga bakom ett organiserat ekonomiskt sabotage.

Krisen finns med i chavisternas nationella plan för införandet av en totalitär stat, även om den inte är uttalad. En medlem i regeringen försa sig en dag framför TV kamerorna, när han påstod att det inte fanns någon anledning att låta de fattiga utvecklas till medelklassens nivå, för då skulle de bara gå ut och demonstrera. 

Bristen på basvaror, tvingar befolkningen att dagligen stå i matköer i många timmar, och det tröttar ut dem och gör dem lättare att kontrollera. Som en del i dessa sinistra planer och för att lugna oron hos godtrogna och fattiga, infördes nyligen ransoneringskort. Det är ett system, som ingår i kommunistiska samhällen, som ett oöverträffat redskap för att sprida och jämna ut fattigdom och hunger, kuva och förnedra människor, begränsa och kontrollera rörelsefrihet och t o m att straffa oliktänkande genom indragna kort.

En annan avgörande fråga som bidrar till missnöjet och kaoset i landet är de dagliga rånmorden och överfallen som sker. Venezuela har ett av världens högsta antal mord i världen per invånare och det blir värre för varje år, då alltmer vapen och droger är i omlopp. Och det blir inte bättre av att regimen beväpnar kriminella paramilitärer, som opererar på deltid för regimen och på deltid som kriminella och att de inte bestraffas. Förra året dödades 25 000 personer. De fattiga som är mest oskyddade drabbas värst av denna kriminalitet, men ingen lever säkert i Venezuela idag. Detta problem var ursprunget till studentprotesterna när de började i februari i år och är fortfarande ett av de viktigaste motiven för demonstrationerna. 

Det är tre oppositionsledare som ställer sig bakom studenternas protester. Det var de som i februari uppmanade befolkningen att sälla sig till studenterna och gå ut på gatorna, eftersom det inte finns något annat sätt att visa och uttrycka sina åsikter i Venezuela idag. Parlamentet fungerar inte, då oppositionsmedlemmar tystas ned, ibland t o m med fysiskt våld framför ögonen på en leende talman. I stort sett alla medier (utom i viss utsträckning Internet och några tidningar som dock bekämpas på olika sätt) är i händerna på regimen. Den karismatiske och populära Harvard-utbildade partiledaren (Voluntad Popular) Leopoldo Lopez fängslades redan i början av protesterna i februari. Parlamentsledamoten Maria Corina Machado avsattes som deputerade och förlorade sin immunitet och hotas nu av fängelse. Le Monde kallade henne i en ledare för La Pasionaria, då hon brinner för kampen och håller glödande tal, var hon än uppträder. Hon har också rest runt och talat i bl a OEA, i EU parlamentet, i Brasiliens senat och talar idag med canadensiska parlamentariker. Den äldre Antonio Ledezma, borgmästare i Caracas är inte lika karismatisk, men mycket engagerad i kampen. Det finns också flera borgmästare i landet som representerar oppositionen, några av dem har redan fängslats och andra står på tur. Det är bara en tidsfråga innan de tre ledarna för oppositionen på gatorna, fängslas, liksom givetvis studentledare och människorättsaktivister, fotografer, filmare, twittrare och skribenter.

Human Rights Watch har just publicerat en rapport om utvecklingen i Venezuela, om det oproportionerliga våldet från regimen, fängslandena och tortyren och det är tydligt att socialistregimen i Venezuela är på god väg att införa den totalitära militärdiktatur, som Hugo Chavez och Fidel Castro sedan länge har planerat.

Hur detta ska sluta är ovisst. De fredliga protesterna har nått ett mål och det är att avslöja hur långt Maduros regim är berett att gå i avdemokratiseringen och militariseringen av landet och det står nu också klart för varje venezolansk medborgare och de flesta internationella observatörer, även FN. På den latinamerikanska kontinenten och framför allt på Kuba är oron stor. Det är stora intressen och beroenden av chavisternas generösa oljestöd som står på spel. Korruptionen som aldrig har varit större än idag i Venezuela, har förstås sina intressenters intressen att bevaka, för att inte tala om drogmaffian och de i droghandeln inblandade generalerna, som lever högt på chavisternas stöd.

Maduro kommer därför fortsätta att vara skoningslös, men får det inte lätt, då han har långt över halva befolkningen emot sig och snart troligen hela. Den ekonomiska krisen, den galopperande inflationen och den stora skuldsättningen och bristen på utländsk valuta, kan bli det som avgör regimens överlevnad. Det kanske t o m kan få de latinamerikanska brödraregimerna att vackla i sitt stöd till Maduro.

Brasiliens f d president Ignacio Lula rådde Maduro att inte prata så mycket utan ta tag i problemen och börja regera och han föreslog att Maduro skulle försöka att samregera med oppositionen, vilket vänskapligt men bryskt avslogs av Maduro i en av sina TV shower.

För mer upplysningar om situationen i Venezuela hänvisas till CDV.com's engelsk och spanskspråkiga sidor. Video-rapporter med bilder finns främst på den spanskspråkiga sidan.

__________________