Protesterna i Venezuela: mot gatuvåld och kubanskt inflytande, och för en fri och demokratisk rättsstat.
Av Eva Belfrage
17 februari 2014

Kubas militärjunta håller ett järngrepp om Venezuela, och har med sitt avgörande inflytande och sina verklighetsfrämmande idéer om planekonomi och central kontroll av marknad och priser, kört Venezuelas ekonomi totalt i botten och stimulerat den utbredda korruptionen. Press och media är idag nästan helt kontrollerad av president Maduro, som fått ideologisk utbildning under många år på Kuba. Han utvisar nu diplomater titt som tätt och USA och Colombias f d president Uribe utpekas som orsak till all olycka i landet. Internationella korrespondenter och fotografer hotas, Internet och twitter saboteras och snart är landet avstängt från all information, precis som på Kuba.

Lyckas de pågående protesterna, som leds av studenter och backas upp av oppositionsledarna, inte stoppa utvecklingen och få till en dialog om landets framtid, kommer Raúl Castro lyckas i sina avsikter och se till att en renodlad ”socialistisk” diktatur införs i Venezuela, något som Maduro redan har hotat demonstranterna med, trots att han i praktiken faktiskt har infört ett diktatoriskt styre, eftersom han personligen kontrollerar hela rättssystemet och nyligen införde att han kan stifta lagar genom dekret. Men införs formellt en enpartistat, kommer inte ens de skendemokratiska val, som hittills har hållits, att tillåtas, den enda möjligheten venezuelanerna i praktiken har för att göra sina röster hörda, utom att demonstrera, eftersom press och media och fackföreningar kontrolleras av regimen.

Maduro reser till Kuba stup i ett och får instruktioner från militärledningen där. Det är ingen hemlighet. Kuba tränar och leder Venezuelas militärer och utbildar tillsammans med Colombias FARC de fruktade beväpnade paramilitärerna, Tupamaros eller ”Collectivos” som håller städernas befolkning i skräck och kontroll, och som skjuter skarpt och dödar när det behagar från sina motorcyklar. De har under de pågående protestdemonstrationerna dykt upp i gathörn och beblandat sig med demonstranter och fritt rört sig mellan den nationella militärpolisen och säkerhetsmännen fullt beväpnade. De har under demonstrationerna haft i uppgift att ställa till oreda, provocera och också maskera sig som våldsamma demonstranter. Många videoklipp finns på detta.

För oppositionen, d v s över hälften av Venezuelas befolkning (och som skulle ha vunnit valet 2013, om det gått korrekt till och rösträkningsrevision hade tillåtits) som inte accepterar det kubanska inflytandet, med repressivt styre, okontrollerat våld och beväpnade paramilitärer på gatorna, att ekonomin saboteras genom statlig kontroll och regler, att regimen skänker bort sina tillgångar för att vinna politiskt stöd i övriga Latinamerika, att regimen intecknar sina oljetillgångar, säljer ut mineraltillgångar till Kina och låter inflationen rasa iväg, att sjukvården nedrustas och kvarterssjukvården med de kubanska läkarna missköts och kubanska läkare deserterar i tusentals, att kvaliteten på universitetsundervisningen förfaller, att väljarröster köps genom löften om förmåner som sedan inte infrias, att konfiskerad åkerjord som utdelats till bönder inte brukas, att ingenting produceras i landet och allt måste importeras. Inte ens elförsörjningen fungerar i detta oljerika land och det är ständiga elavbrott. Importen kontrolleras av staten och kubanska byråkrater och därför blir det som på Kuba brist på det mesta och långa köer, ibland kilometerlånga sådana. Det hjälper förstås inte heller att landet är genomkorrumperat, särskilt bland chavisterna  kring Nicolas Maduro och Diosdado Cabello’s maffia.

Oppositionsalliansens presidentkandidat Henrique Capriles har varit mycket försiktig med att uppmuntra gatudemonstrationer, för att han fruktar att det kan motivera regimen till just det som Maduro nu hotar med, etablerandet av en socialistisk enpartistat och militärdiktatur efter kubansk modell. Men befolkningen är orolig och otålig när de ser hur den slutliga nedrustningen av den fria marknaden och yttrandefriheten håller på att genomföras och de står inte ut längre med det okontrollerade våldet på gatorna.

Om man lever i ett av världens mest resursrika länder och se hur det förstörs och utarmas på det mest upprörande sätt, som har skett under Chavez och än värre under Maduros regim, som också styr genom dekret, är det inte underligt att befolkningen protesterar.

Men studentledare och opposition har varit mycket måna om att protesterna ska vara fredliga och det har de hittills varit, utom när demonstrationerna är på väg att upplösas och paramilitärer och nationalpolis börjar provocera eller anfalla med gummikulor, tårgas, vattenkanoner eller t o m dödsskjutningar. Ett hundratal studenter har arresterats och det rapporteras om allvarlig tortyr. Två studenter och en paramilitär ledare har skjutits ihjäl, alla tre förmodligen av säkerhetsmän, nationell polis eller beväpnad paramilitär. 

Två av oppositionsledarna, Maria Corina och Leopoldo Lopez, backade upp studenternas initiativ från början, medan Henrique Capriles först i ett senare skede hakade på. De tre oppositionsledarna är unga, briljant intelligenta och mycket karismatiska och populära ledare, till skillnad från Maduro som med sin bristande charm, klumpighet och besynnerliga uttalanden och lögner kring sin företrädare Chavez död, har skrämt bort många partianhängare. Maduro har i dagarna gett order om att Leopoldo Lopez ska arresteras. Maduros favoritbenämning på oppositionsledarna är ”fascister”, trots att de just kämpar för det motsatta, en demokratisk rättsstat, fri från våld på gatorna, förtryck och kubanskt styre.

Kubas förtryckta befolkning håller dessa dagar andan och försöker på de omvägar de förmår att informera sig om händelseutvecklingen i Venezuela. Faller Maduros regim, får Raul Castros militärjunta svåra dagar, då Kubas ekonomi är i botten och regimen endast överlever om  Maduros generösa understöd fortsätter. Den kubanska oppositionen, som idag är mycket större och bättre organiserad än för några år sedan, hoppas naturligtvis på att dessa protester kan leda till en regimförändring i Venezuela.

Men tyvärr är det inte lätt att vara optimist, då Castro-regimen aldrig skulle acceptera att förlora kontrollen över Venezuela och det råder ingen brist på kubanska militärer i Venezuela och reservstyrkorna på Kuba står i ständig beredskap. Obekräftade rapporter cirkulerar nu också om nattliga trupptransporter från Kuba.

Kommentar: För fördjupade informationer hänvisas till Videos, audios, bilder och artiklar, som bl a  finns tillgängliga på CDV's spanskspråkiga och engelskspråkiga sida. NTN24 har särskild bevakning av situationen och sänder också live på you tube.

___________________________________________