Ändlös förödmjukelse
Av Milagros Socorro
Reportero24
26 maj 2013
Översättning: Eva Belfrage

"Mario Silvas monolog gör klart att i Venezuela är det Castro-regimen som styr"

Spanskan har blivit ett dött språk i Venezuela. Ingen vet längre hur man säger: ”det får vara nog”. Det finns inga uttryck för eller system (lagar och institutioner) som effektivt kan sätta stopp för förfallet.

Konversationen (ö. a. ett hemligt inspelat band* som läckt ut till oppositionen) mellan en överste i den kubanska armén (ö. a. Aramis Palacio från Kubas underrättelsetjänst G2) och Mario Silva, Hugo Chávez handgångne (ö.a. TV propaganda-) man, som fick i uppdrag att genomföra Chavez moraliska avrättningar i TV, har ställt Venezuela inför en verklighet som regimen på alla vis har försökt hålla i det fördolda. Vi har blivit ockuperade av en utländsk inkompetent makt. Vi söner till 1800-talets befriare har blivit koloniserade av en liten ö pinad av hunger, vars befolkning har hållits fängslad av tyranner i mer än ett halvt sekel, och som med sin sexturism och bedrövliga prostitution och nätverk av hallickar, är mål för europeiska turister.

Den pinsamma sanningen har de dolt för oss, med hjälp av castro-agenter i alla maktstrukturer, i armén, i alla ministerier, i företagsregister, i kontor för utländska ärenden och givetvis hos de två statschefer som chavez-systemet har producerat. Deras beroende av Havanna är uppenbar när man hör det kubanska maktspråk de använder. Detta språk har vi utsatts för under lång tid. Det rör sig om dagliga förödmjukelser, förnedringar och förolämpningar. Och ändå har de försökt dölja sanningen om det kubanska inflytandet i landet.

Denna dialog mellan två banditer, som vi har fått lyssna till är det slutligt framställda beviset och det får vi inte låta passera, eftersom det drar skam och vanära över oss. Den demokratiska oppositionen bjöd in oss att lyssna till inspelningen, med braskande och upprepade meddelanden från Henrique Capriles, via sociala nätverk, som om han var ute på gatorna med megafon i handen och gjorde reklam för en cirkus. Med onödig och naiv förväntan annonserades inspelningen, som om det var en bragd av oppositionen, av landet, av någon venezolan, något positivt som till sist hade hänt. Men så var det inte. Det var som en läcka i en avloppsbrunn, som i sitt utlopp inte bara lämnade talmannen i folkförsamlingen nedsölad, täckt av förolämpningar och beskyllningar, utlämnade Venezuelas armé, många höjdare inom armén, styrelsen för valberedningen, regeringspartiet, vissa i ledningen av VTV, nuvarande presidenten tillsatt av Valberedningen CNE, rikets första dam … Men det var inte bara detta berg av människor som vanärades. Det mest anmärkningsvärda var att hela det venezolanska folket förödmjukades, eftersom vi utan omskrivningar och som med en kalldusch fick veta hur underordnade vi verkligen är till Castro-regimen och dess militärer.

Det mest frapperande i Mario Silvas monolog (ö.a inför den kubanske militären Aramis Palacio som knappt säger något) är när han med sin mäktiga 'Chavismo'-röst säger att i Venezuela vänds inte ett blad utan godkännande av bröderna Castro eller att de vinner något på det. Venezuelas resurser, dess institutioner, demokratiska, kulturella och andliga traditioner, och det heligaste av allt venezolanernas värdighet, är bara ved i den brasa som värmer bröderna Castros döende och snart likstela kroppar. Vårt land är för dem ett rikt förråd som ska plundras, givetvis i samarbete med lokala medbrottslingar. Oljeindustrin är krigsbytet som de kontrollerar. Venezuelas president är bara ett dumhuvud som låter sig förledas.

Det är inte första gången som de kubanska tyrannerna riskerar sina utländska intressen för sina behov av att skryta med den makt de har över andra länder. Något liknande skedde i Grenada, där de tog för sig som kackerlackor och gjorde show av sin inblandning på ett olidligt sätt. Eller i Allendes Chile, där Fidel Castro inte bara placerade ut sina uppdragsmän utan också slog sig ned i tre veckor i landet och reste runt överallt. Han hade där också mage att visa sin skepticism till Allendes fredliga politik och i en avskedsceremoni vid Nationalstadion förolämpa den chilenska oppositionen.

Av någon outgrundlig anledning räcker det inte för Castro-brödernas perversa psyke, att enbart utöva herravälde, de behöver också förödmjukelser i pant. Det har de redan fått. De har inte besparat oss sina förolämpningar. De har tagit med sig lika mycket som de har tagit ifrån oss av de ord, vi så väl behöver, för att trösta olyckliga själar och inleda en ny historia som kan bidra till att läka vårt sårade land.

________

*Inspelningen i  audio och text  på spanska finns här.

______________