Seger för stor hungerstrejksaktion på Kuba.
Av Eva Belfrage
8 maj 2013

Den fredliga motståndsrörelsen på Kuba, Union Patriotica de Cuba, UNPACU är den demokratirörelse som de senaste åren har varit mest aktiv och synlig. Rörelsen bildades av José Daniel Ferrer, en av de 75 , som fängslades under den s k Svarta Våren 2003 och frigavs 2011-2012.

José Daniel Ferrer, som är bosatt i den östra provinsen Santiago de Cuba, där fattigdom, förtyck och total försummelse präglar det dagliga livet, började omedelbart efter sin frigivning (villkorlig) att rekrytera medlemmar till sin rörelse och på mycket kort tid har UNPACU blivit den största och mest aktiva av motståndsrörelserna på Kuba. UNPACU fick stort gensvar i de östra provinserna och består av många celler där kadrer utbildas i fredlig motståndskamp. De är också socialt aktiva och har barnaktiviteter och uppsöker folk som är extremt fattiga eller utsätts för eller hotas med övergrepp av myndigheter som t ex tvångsevakueringar. Efter orkanen Sandy var UNPACU mycket aktiv med att stödja de mest drabbade, som inte fick något stöd från regimen. För några månader sedan slogs UNPACU samman med två andra demokratirörelser i centrala och i västra Kuba och är nu representerad i de flesta provinser. Parallellt med UNPACUs spridning har också Damerna i Vitt (många av dem också medlemmar i UNPACU) i Santiago de Cuba-provinsen växt till att bli den största av dessa grupper, som finns i de flesta provinser i Kuba.

UNPACUs popularitet hos befolkningen, särskilt i de fattigaste östra regionerna, har ställt regimen inför ett svårt dilemma. Ju mer de förföljs och fängslas, ju fler ansluter sig till dem.  Av de ca 90 politiska fångarna på Kuba, är fyrtio från UNPACU. De har dömts till flera års fängelse för brott som de inte har begått, eller för påstådda anklagelser om förtal av presidenten, motstånd, överfall etc, när det i själva verket oftast är de som har blivit överfallna och slagna av den politiska polisen och deras paramilitära anhang. UNPACUs medlemmar och deras familjer utsätts ständigt för den politiska polisens taktik med överfall och misshandel på öppen gata, eller i sina hem där de får utstå terror och stenkastning av regimorganiserade mobbar som skriker och hotar att döda dem med sina machetes och stenar. Sådan terror kan pågå i många timmar och ibland flera dagar mot en familj och många barn har fått svåra psykiska skador.

När en av UNPACUs aktivister Luis Enrique Lozada, efter flera terrorkampanjer mot hans familj, fängslades den 9 april 2013 och omedelbart protesterade med en hungerstrejk och hans familj några dagar senare började hungerstrejka, beslutade en grupp ur UNPACU att solidarisera sig med dem och kräva Lozadas frigivning samt ett slut på det statliga våldet mot demokratiaktivister. Det började med ett 20-tal hungerstrejkande, men spred sig och de blev till sist närmare 60 hungerstrejkande från UNPACU, de flesta i de östra provinserna men också på andra håll i landet. Ett 20-tal bland dem var politiska fångar.

Dagarna gick och de hungerstrejkande blev allt mer utmattade. För en vecka sedan dök plötsligt sjukvårdspersonal och ambulans upp och tvingade med sig sju av de hungerstrejkande till sjukhus för behandling. De senaste dagarna har det sett mycket oroande ut för dessa patienter, då Luis Enrique Lozadas 17-årige son var nära hjärtstillestånd och en kvinna var mycket nära döden. Patienterna hade ofta besök av anhöriga och folk från UNPACU, som filmade och dokumenterade. Flera gånger försökte sjukhuspersonalen splittra patienterna för att skicka dem till olika sjukhus. Men de protesterade och vägrade. Så dök själva SS chefen upp från Havanna den ökände Tamayo från Kubas Statliga Säkerhetstjänst sektion 21. På hans order kastades så de dödssjuka patienterna ut från sjukhuset, några på gatan, några kördes hem och den unge 17-årige Lozada svimmade av och fick tas om hand i ambulans. En kvinna blödde förskräckligt när droppet tagits bort och svimmade också och fick återvända till sjukhuset. Hennes liv är enligt Ferrer i fara. Flera anhöriga till patienterna misshandlades och fördes bort till polisstationer.

På tisdagskvällen kom så beskedet till sist att Luis Enrique Lozada, som hungerstrejkat i 27 dagar och befann sig på intensivavdelning på sjukhus, fått skriftligt på att han skulle friges under onsdagen och få återvända hem.

En av de största och längsta hungerstrejkerna i Kubas historia avbröts då och slutade gudskelov i seger. De hungerstrejkande har tyvärr åsamkat sig själva svåra kroppsliga skador och vi får hoppas att de som varit mycket nära döden klarar att återhämta sig.

De hungerstrejkande har fått ett omfattande internt stöd av aktivister över hela Kuba, som har spridit flygblad och satt upp affischer och demonstrerat på olika sätt. Internationella medier stationerade på Kuba har tigit som muren och den katolska kyrkohierarkin i Havanna likaså. De lokala prästerna i Santiago de Cuba provinsen har däremot visat sympati för de hungerstrejkande och en präst höll särskild bön för dem. Det uppges att SS mannen Tamayo kontaktade ärkebiskopen i Santiago de Cuba för att be honom övertyga de hungerstrejkande om att ge upp sin kamp.

Hade hungerstrejken orsakat något dödsfall, kunde en ny våg av nationella och internationella protester uppstå, som den som skedde när Orlando Zapata dog i hungerstrejk 2010. Castro-regimen har inte råd med mer skandaler av den sorten och tvingades därför till slut ge vika.

UNPACU lyckades få Lozada frigiven, men fortfarande sitter 40 medlemmar oskyldigt fängslade och regimens våldsamma övergrepp mot fredliga demokratiaktivister kommer säkerligen inte att upphöra. Men UNPACU har sagt ifrån med besked och det meddelandet har gått ut. Kanske har ändå regimen förstått varningen. De kan inte ostört fortsätta att arrestera och terrorisera oskyldiga och fredliga demokratiaktivister.

- - - -

UNPACU har publicerat flera video- och audiofilmer, som har återpublicerats på CDV's spanskspråkiga sida.
Klicka här för CDV - spanska sidan
Klicka här för UNPACU

____________________