Kubas fattigdom drabbar särskilt svarta kvinnor.
Av Juan Antonio Madrazo Luna
ProCubaLibre
27 mars 2013
Översättning: Eva Belfrage

Havanna – www.cubanet.org  Fattigdomen är klädd i kjol, för det är bland kvinnor och i deras livsvillkor, vi finner hur brutalt samhället har blivit. På Kuba har fattigdomen blivit utpräglat feminiserad och det är skillnad mellan vita och svarta. Svarta kvinnor har stannat längst ned i den sociala rangordningen.

Enligt doktor Norma Vasallo, psykolog vid Havannas Universitet, räcker det inte att en kubansk kvinna har lyckats avancera professionellt. Högskoleutbildningen har också feminiserats. Kvinnor studerar vanligtvis medicin, pedagogik och ekonomi. De har ökat inom tidigare maskulina karriärer, men många kvinnor är medvetna om att det ekonomiska läget påverkar deras situation och därför är ojämlikheten idag mer utpräglad.

Det är ännu inte känt hur många kvinnor som tog livet av sig under den “Särskilda perioden”, eftersom det är en statistik som döljs som en statshemlighet.

Särskilt svarta kvinnor har tvingats finna lösningar för att möta krisen. Deras strategier består i t ex sysselsättningar som försäljning av hemmagjord mat eller utbyte av varor på den svarta marknaden.

Andra utvägar är marknaden för äktenskap med utlänningar, egenföretagande med sysselsättningar som att uppträda som utklädda figurer från kolonialtiden i turistkvarter, vara försäljare av rengöringsprodukter, uppsamlare av återförbrukningsmaterial, hushållsarbete, uppassare hos rika. Jag har träffat kvalificerade kvinnor som har fil. mag. examen i engelska eller en master i ekonomi som är städerskor.

Kvinnorna tvingas också att flytta till storstaden. Många av dem kommer från de östra regionerna på Kuba där befolkningen lever på gränsen till extrem fattigdom, som i Guantánamo och Granma. De tvingas ta sina barn ur skolan av ekonomiska skäl eller för att en dotter har blivit gravid. I sin fattigdom lider kvinnorna dubbelt så mycket på grund av de knappa resurserna. De serverar maten och skaffar medicin till familjen och försummar sig själva. 

De kan också finna möjligheter i yrken där det i allmänhet tolereras rekrytering från olika sociala skikt som lärare, idrottskvinnor, militärer, statliga inspektörer, vakter, statliga restauranter och kaféer, artister särskilt dansare, i yrken där det betalas i lokal valuta. Det är också kvinnorna som utgör majoriteten inom vård och utbildning. Detta ska ses i ett sammanhang där kvinnorna faktiskt utgör 70% av den kvalificerade arbetskraften.

När det andra steget togs, i genomförandet av 'reformen' med införandet av egenföretagande, fanns det hopp om att det skulle uppmuntra kvinnor, särskilt svarta och mestiser. Men verkligheten visade att det inte blev så, utan tvärtom. Varje dag går jag genom stan och det är svårt att finna en enda svart kvinna som är försäljare av hantverk, som hyr ut rum eller våning, eller som äger en hemmarestaurant eller ett kafé. Jag ser dem inte någon stans.

Men jag ser dem i dörröppningarna till Varuhusen Ultras, la Epoca eller Fin de Siglo, där de säljer toalettartiklar eller kläder. Jag ser dem också i omgivningarna kring jordbruksmarknaderna där de säljer de oumbärliga plastpåsarna eller kartonger med ägg, allt svart med risk att bli gripen av polis eller att få böter. Jag ser hur de har slagit sig ned i slumområden som vuxit upp i stadens utkanter, där de försöker överleva.

Ofta ser man dem som prostituerade. Svarta och mestiser som fortsätter att bjudas ut på marknaden och är eftertraktade. I den kommersiella turistreklamen framställs de fortfarande som den ohämmade sexuella tillfredsställelsen. De upplever världen genom sina kroppar, i ett rum som ger dem glädje och sorg, rädsla och hopp. De tror att de på detta sätt kan vinna nya marker som kan ge dem beskydd.

Extrem fattigdom märker och påverkar kvinnornas liv, eftersom makten inte ger dem några alternativ.  Så länge det är på detta sätt, måste de stå ut och finna utvägar för att klara sig i detta rasistiska och auktoritära manssamhälle.

_______________