Angel Carromero talar ut om bilkraschen som dödade Kuba’s Oswaldo Payá.
En regeringskyltad bil förföljde dem och körde på dem bakifrån.
Washington Post
5 februari 2013
Översättning: Eva Belfrage

Angel Carromero, ledare för (ö.a: ungdomsförbundet) i det styrande partiet (ö.a.: PP) i Spanien , besökte Kuba i juli förra året, när den bil han körde kraschades och dödade kubanska dissidenterna Oswaldo Payá och Harold Cepero. Carromero blev dömd till ofrivilligt vållande av annans död. I december släpptes han för att avtjäna resten av straffet i Spanien. Han har nu gått med på att bli intervjuad av Washington Post om kraschen. Den 27 årige Carromero är utbildad jurist och har studerat affärsekonomi vid Fordham University i New York.

Vad hände den dagen? (ö.a: den 22 juli 2012)

Oswaldo Payá bad mig ta honom till några vänner, som han ville besöka, eftersom han inte hade möjligheter annars att resa på ön. Vi var fyra i bilen: Oswaldo och Harold Cepero i baksätet, Jens Aron Modig från Sverige och jag framtill, som körde. De förföljde oss från starten. Faktum är att när vi lämnade Havanna, hade ett twittermeddelande gått ut från någon som står den kubanska regeringen nära, och som meddelade att vi var på väg: ”Payá är  på väg till Varadero”. Oswaldo sa att detta tyvärr var normalt.

Men jag kände mig verkligen illa till mods när vi stannade för att tanka bensin, därför att den bil som förföljde oss också stannade och väntade helt synligt tills vi var klara och fortsatte sedan att förfölja oss. När vi hade kört över provinsgränsen, byttes den skuggande bilen ut och det blev slutligen en gammal röd Lada.

Sen dök en annan nyare bil upp och började trakassera oss genom att köra väldigt nära. Oswaldo och Harold sa att den måste komma från ”la Comunista” för den hade blå nummerskylt, som de sa att regeringen använde. Jag tittade på den i backspegeln allt som oftast och kunde se de två passagerarna i bilen stirra på oss aggressivt. Jag var rädd, men Oswaldo sa att jag inte skulle stanna om de inte signalerade eller tvingade oss att göra det. Jag körde försiktigt för att inte ge dem någon anledning att stoppa oss. Den sista gången jag tittade i backspegeln, insåg jag att deras bil hade kommit för nära – och plötsligt kände jag en kraftfull smäll bakifrån.

Jag förlorade kontrollen over bilen och också medvetandet – eller det är vad jag tror, för att från den stunden är minnet oklart, kanske från den medicinering de gav mig. När jag fick tillbaka medvetandet höll de på att föra in mig i en modern skåpbil. Jag vet inte hur den hade kommit dit, men varken Oswaldo eller Harold eller Aron var i skåpbilen. Jag tyckte det var underligt att det bara var jag och jag förmodade att de andra inte hade behövt åka till sjukhus.

Jag började skrika till människorna som körde skåpbilen. Vilka var de? Vart tänkte de föra mig. Vad gjorde de med oss? Sen, lite yr och så förlorade jag medvetandet igen.

Vad hände efter det?

Nästa gång jag vaknade upp, låg jag på en bår och fördes till ett sjukrum. Den första person som talade till mig var en uniformerad polis från Inrikesministeriet. Jag sa till henne att en bil hade kört på vår bil bakifrån och att det hade fått mig att förlora kontrollen.
Hon tog anteckningar och till slut gav hon mig ett uttalande att signera. Sjukhuset som var civilt, hade plötsligt omvandlats till ett militärt. Jag var omringad av uniformerade soldater. En sjuksköterska sa till mig att de skulle sätta in en intravenös slang för att ta blod och för att ge lugnande behandling. Jag minns att de fortsatte att ta blod från mig och att de bytte slang hela tiden, vilket verkligen oroade mig. Jag har fortfarande märken från detta. Jag var halvt neddrogad under flera veckor efteråt, utan att veta exakt vad de hade gett mig för behandling.

Några textmeddelanden hade sänts från platsen och det har rapporterats om andra meddelanden som ännu inte har avslöjats. Vad vet du om detta?

De tog ifrån mig min telefon när de förde ut mig ur bilen. Jag kunde bara använda Arons mobil den tid vi var tillsammans på sjukhuset. Jag kom inte ihåg dessa meddelanden förrän jag kom till Spanien och kunde läsa dem, där jag bad om hjälp och sa att vår bil blev påkörd bakifrån.

De började videofilma mig hela tiden och de fortsatte att göra det till den sista dagen i fängelse i Kuba. När de förhörde mig om vad som hade hänt, upprepade jag vad jag hade sagt till polisen som första gången antecknade vad jag berättade. De blev arga. De varnade mig för att jag var deras fiende och sa att jag var väldigt ung för att dö. En av dem sa att det jag vittnade om inte hade hänt och att jag skulle vara försiktig, för att det hängde på vad jag sa om det skulle gå mycket bra eller mycket dåligt för mig.

När jag hade lämnat sjukhuset tog de mig till ett fängelse i Bayamo. Det är det värsta jag någonsin har upplevt. Jag hölls isolerad och fick aldrig se dagsljus. Vi vadade i kackerlackor tills de tog mig till en sjukcell tillsammans med en annan kubansk fånge. Förhållandena var vidriga. En gång om dagen kom det en stråle vatten från taket, toaletten hade ingen tank och man kunde bara använda den när det fanns en hink vatten att kasta i efteråt. Cellen var full av insekter som väckte mig när de föll ned på min kropp. Även om jag inte minns något särskilt från dessa dagar, kommer bilder tillbaka till mig och jag önskar att de bara var mardrömmar och inte minnen.

Den video som myndigheterna publicerade spelades in skedde när jag befann mig i dessa förhållanden. Som man kan se på filmen är mitt ansikte och mitt vänstra öga mycket svullet och jag talar som om jag var berusad. En polis gav mig en anteckningsbok där regeringens officiella version stod skriven och jag höll mig till att bara läsa från den anteckningsboken. Faktum är att man kan se att jag läser kubanska uttryck som jag inte kände till som t ex ordet trafik, ’transito’ som på spanska heter ’trafico’ och man kan se mig stirra direkt mot den högra hörnan, där polisen stod och höll upp anteckningarna. Jag hoppades att ingen skulle tro att videon var inspelad under fria former eller att vad jag sa överensstämde med det som verkligen hade hänt.

Vem skickade dig till Kuba? Varför åkte du dit?

Ingen skickade mig till Kuba, jag berättade  inte ens för min chef om min resa. Jag reste dit under min sommarsemester, som så många andra stödjande människor gör, för jag beundrar de fredliga försvararna av frihet och demokrati, som Oswaldo, som är mycket känd i Spanien.

Vad anser du om rättegången i Bayamo?

Rättegången i Bayamo var en fars, och avsåg att göra mig till syndabock, men jag var tvungen att acceptera domen utan överklagande för att ha minsta chans att komma ut från detta helvete. Men i sista minuten beslutade jag mig för att inte förklara mig skyldig, då jag tänkte på Alan Gross (en amerikansk konsult som fick 15 års fängelse för att han olagligt hade haft med sig datautrustning till Kuba).
Vad  beträffar de spanska myndigheterna, kan jag bara tacka dem för att de lyckades repatriera mig. Jag vill inte orsaka mer problem. Jag vill få tillbaka mitt tidigare liv. Jag förstår t o m att jag, även om jag är oskyldig, måste fortsätta att vara frihetsberövad på grund av det bilaterala avtal som finns mellan Kuba och Spanien. Jag bara hoppas att denna orättvisa situation inte fortsätter allt för länge.
Trots anklagelser som jag dagligen utsätts för i pressen och från dem som försvarar Castro diktaturen, är det inte min avsikt att fortsätta tala om dessa traumatiska upplevelser. Jag har blivit mordhotad i Spanien och jag var tvungen att ge vittnesmål inför notarie så att åtminstone sanningen kommer fram om något skulle hända mig.

Varför talar du ut nu?

Det viktigaste för mig har varit att Payás familj alltid har försvarat mig som oskyldig, när det är de som har lidit mest i denna tragedi. Och när jag denna vecka träffade Rosa Maria (Paya´s dotter) kunde jag inte längre tiga om sanningen. Jag är inte bara oskyldig, jag är ännu ett offer som skulle kunna vara död nu. Jag vet att mitt beslut kan resultera i ännu hårdare media attacker mot mig från Kuba, men jag förtjänar inte att bli betraktad som skyldig till ofrivilligt vållande av annans död och framför allt kunde jag inte fortsätta leva i en medbrottslig tystnad.

Jag vet inte vad de gav mig intravenöst, men jag fortsätter att ha stora minnesluckor. Men vad de inte kunde få mig att glömma är att  Oswaldo är en av de människor som har gjort störst intryck på mig, i mitt liv. Han är den verkliga huvudpersonen i denna mardröm. Han var en exceptionell person och jag kommer aldrig att glömma honom.

__________________