”Idéer kan inte dödas…” sa den anständige löjtnanten Sarria från Batistas armé, som räddade Fidel Castros liv efter attacken mot Moncada Barackerna 1953. I dessa dagar kan man hoppas att hans ord blir ihågkomna, eftersom det finns folk både i och utanför Kuba, från ”revolutionens” anhängare till ”oförsonliga i exil” som har gjort intolerans, skvaller och avund till en profession och som med sina attacker och förtal nekar andra deras rätt att vara och agera.
Vare sig det gäller anfall mot regimkritiska bloggare eller socialistiska intellektuella rör det sig om personlig, moralisk och civil lynchning. De politiska hatdemonstrationerna och deras internationalisering är en pervers uppfinning, som har etablerats inom den kubanska politiska kulturen.
Även om ämnet är aktuellt ur många aspekter och händelser, vill jag här i första hand diskutera de skamliga protesterna mot Yoani Sánchez under hennes besök i Brasilien*.
Jag tar inte upp frågan om Sánchez ideologi eller ifall respektfull kritik mot hennes politiska hållning är berättigad. Vad jag vill tala om är de öppna och våldsamma demonstrationerna mot henne, som stöddes av den kubanska regimen**, med allt vad det kan innebära ur rättslig synpunkt, när sådana utförs i ett främmande land.
Dessa demonstrationer skiljer sig från spontana protester som görs av medborgare mot en impopulär politiker eller korrupt affärsman. De har ingenting gemensamt med personliga och självständiga åsikter som framförs fredligt i ett öppet forum.
Den kubanska regeringen har historisk tillgripit våldsamma metoder mot sina kritiker såväl i Kuba som utomlands. För detta ändamål kompletteras i Kuba uppbådet av lagar och institutioner med mobbar, som mobiliseras för att gå till anfall mot regimkritiker. Utomlands räknar regimen med stöd från solidaritetsaktivister som behändigt belönas med att delta i diplomatiska mottagningar eller besök på ”frihetens ö” och får lovord från avlagda gamla stalinister.
Men än mer perverst är hur solidariska gräsrotsaktivister manipuleras, särskilt unga, ärliga människor som tror att Kuba är ett vänsteralternativ till sjuka och orättvisa problem inom kapitalismen. Historien är fylld av sådana exempel som t ex vid Bokmässan i Guadalajara 2002 eller konfrontationerna kring Orlando Zapatas död 2010.
Det är inte bara spekulation att påstå att solidaritetsgrupper var organiserade i förväg av kubansk ambassadpersonal, innan en kritiker som Sánchez fick godkännande att resa ut ur landet.
Havanna tvättar sin negativa image kring utreseförbuden när de godkänner resor. Men de slutar inte med bevakningen av sina kritiker och att straffa dem för deras offentliga framträdanden och de kan få dessa politiska hatdemonstrationer att se ut som ”anti-imperialistiska demonstrationer som utförs av latinamerikanska bröder och systrar”.
Lyckligtvis sammanfaller ofta naivitet med färdigstöpta, köpta åsikter. Jag minns hur generad en gammal mexikansk PRD aktivist blev, när en av hans kamrater i en debatt i Xalapa, anklagade Orlando Zapata för att vara legoknekt och att hans död (ö.a: i kubanskt fängelse) hade orsakats av ”imperialistisk manipulation (ö.a: från USA). “Nej”, sa han till sin kamrat, “Vi har kämpat hårt för demokrati och rättvisa i vårt land och vi kan inte tolerera förtryck av mänskliga rättigheter någonstans i världen.”
I dessa oroliga tider, har mer än en indignerad intellektuell krävt att det ska finnas ett samband mellan politik och moral, för att det ska bli en lösning på de konflikter som skakar vår värld.
Kuba är inget undantag. Och om vi ska kunna ta oss ur den djupa dy vi har sjunkit ned i och börja uppföra oss som människor, måste dessa politiska hatdemonstrationer upphöra.
Översättarens anm.: * Yoani Sánchez skriver i sin blogg att hon var nära att lynchas. ** Den kubanska ambassaden hade tryckt upp en broschyr med förtal av Yoani Sánchez, som hade delats ut till medlemmar i Brasiliens regering och till diplomater. På videon ovan ses några av demonstranterna hålla i denna broschyr.
