Emigrerar kubaner av ekonomiska skäl?
Av Roberto Álvarez Quiñones
Diario de Cuba
19 februari 2013
Översättning: Eva Belfrage

- Den ekonomiska krisen är inte orsak till emigrationen, utan den katastrofala politiska processen som de kallar “revolution”
- 1958 tillhörde Kuba de tre länder i Latinamerika som hade den högsa levnadsstandarden. Kuba befinner sig idag på en lägre ekonomisk och social nivå än för ett halvt århundrade sedan.

Med avskaffandet i januari 2013 av det s k “Vita brevet”, med vilket regimen tillät eller förbjöd kubaner att resa utomlands och när nu fler personer kommer att kunna resa ut, om regimen ger dem deras pass – den nya metoden att kontrollera rätten att resa – har uppfattningen spritt sig att de som emigrerar från Kuba gör det av ekonomiska skäl snarare än av politiska.

I princip är det sant. Majoriteten av de hundratusentals kubaner som har lämnat landet de senaste 20 åren har gjort det av ekonomiska skäl, många för att helt enkelt överleva. Faktum är att kubanerna hör till de allra fattigaste på västra halvklotet, med de sämsta levnadsförhållandena. Så är det och den kubanska regimen har rätt när de säger att det inte är någon skillnad på kubaner och alla andra miljontals människor som emigrerar från Tredje Världen.

Men det är inte hela sanningen. Orsaken till den kubanska utvandringen är politisk, även om den förefaller ekonomisk och emigranterna nu kommer att kunna återvända till ön och träffa sina familjer. Men man måste fråga sig varför den kubanska ekonomin rasade samman till total ruin, kvävd i en strukturell femtioårig lång kris, som har drivit på emigrationen.

Magnet som lockades till sig invandrare

Innan Castro dynastin, var Kuban som en magnet för imigranter från Europa, Mellanöstern, Asien, Karibien och t o m USA. Statistiken från Kubas dåvarande Bostadsministerium anger att bara mellan 1902 och 1930 kom det 1,3 miljoner immigranter , 261 587 av dem kom de sista sex åren under denna period. Listan på antalet invandrare under dessa 28 år var följande: 774 123 spanjorer, 190 046 haitier, 120 046 jamaicabor, 34 462 från USA, 19 769 engelsmän, 13 930 puertoricaner, 12 926 kineser, 10 428 italienare, 10 304 syrier, 8 895 polacker, 6 632 turkar, 6 222 fransmän, 4 850 ryssar, 3 726 tyskar och 3 569 greker.
 
De följande åren kom det till Kuba fler imigranter från de nämnda länderna, men också libaneser, judar, palestinier, ungrare, filipliner och mexikanare (särskilt från Yucatan) etc. Vid den kubanska ambassaden i Italien 1958 var det 12 000 itialienare som hade sökt tillstånd att emigrera till Kuba.

Men om Kuba år 1958 hörde till Latinamerikas tre länder med högsta per capita inkomst, med 374 dollar – dubbelt så mycket som i Spanien med 180 dollar och Italien på ungefär samma nivå – så är Kuba idag ett av de fattigaste länderna. Det är det enda land som istället för att utvecklas framåt, har gått tillbaka. Kuba befinner sig idag på en lägre ekonomisk och social nivå än för ett halvt århundrade sedan. Inte ens Haiti har upplevt en sådan tillbakagång.

Avsevärda  framsteg

Effekten av Castro politiken förskräcker när man tittar närmare på FNs Årsstatistik, The Atlas of Economic Development (1961) , Norton Ginsburg, från FAO, från US Departament of  Comerce , och från Cuban Center for Cultural Social & Strategic Studies, Inc.

År 1958 fanns det fattigdom på Kuba, som i vilket annat land under utveckling, men Kuba var det åttonde landet i världen vad beträffar medellön i industrisektorn, med 6 dollar per dag, och låg högre än Storbrittannien (5,75 dollar), Västtyskland (4,13 dollar) och Frankrike (3,26 dollar). Högst på listan var USA (16,80 dollar) och Canada (11,73 dollar). Kuba var dessutom sjunde landet i världen vad gäller meddellönen för lantbruksarbetare med 3 dollar per dag, enligt Internationella Arbetarorganisationen OIT.

För 54 år sedan hade Kuba det största järnvägsnätet i Latinamerika med en kilometers räls per varje 8 kvadratkilometrar. Och landet hade flest TV apparater med 28 invånare per TV (och låg på tredje plats i världen) och färg TV infördes den 19 mars 1958 av Gaspar Pumarejo i Havanna och Kuba var det första landet i världen utanför USA med färg TV. Kuba intog andra plats i Latinamerika med flest bilar, och hade en bil per 40 invånare.

Kuba hade också den lägsta inflationen i Latinamerika med 1,4%. Landet var självförsörjande sedan 1940 på biffkött, mjölk, tropiska frukter, kaffe och tobak och var nästan självförsörjande på fisk och skaldjur, griskött, kyckling, rotfrukter, grönsaker och ägg. Kuba var det land i Latinamerika som konsumerade mest fisk och tredje land vad gäller intag av kalorier med 2 682 kalorier per dag. Landet producerade 76% av de livsmedel som konsumerades (idag produceras 21%) och det fanns en ko per invånare.

Exporten var större än importen och Kuba var den tredje bästa ekonomin i regionen med sina guld- och utländska valutareserver och den stabila peson, som var likvärdig med dollarn. Kuba hade Latinamerikas lägsta barnadödlighet och var det land som avsatte störst andel av budgeten på utbildning med 23% (Costa Rica 20%, Argentina 19,6%, och Mexiko 14,7%). 1953 hade Frankrike, Storbrittannien, Holland och Finland proportionerligt färre läkare och tandläkare än Kuba hade.

Kuba hade 1958 proportionerligt flest biografer i Latinamerika och kunde skryta med att inta andra plats vad gäller tryckt press, med åtta invånare per exemplar, (efter Uruguay som hade sex per inv.) och intog andra plats vad gäller telefoner med 28 invånare per apparat.

Katastrof
Vad var det då för katastrof som sänkte den kubanska ekonomin i botten och vände det migratoriska flödet så att Kuba förvandlades från mottagare av invandrare till ett utvandringsland. Skulle denna nedgång i kubanernas levnadsförhållanden inte ha något att göra med regimens kommunistiska politik?

I motsats till vad regimen i Havanna säger, är Kuba det enda land i västvärlden som inte kan skylla medborgarnas flykt från landet på ekonomiska orsaker, eftersom det politiska systemet förhindrar de produktiva krafterna att fritt skaffa sig inkomster.

Skälen att emigrera skulle vara ekonomiska om Kuba var ett land med marknadsekonomi – som det är i de underutvecklade länderna, där miljontals emigrerar till utvecklade länder för att söka arbete som de inte finner i sina hemländer.  Men på Kuba råder ett statligt politiskt system som förbjuder privat kapitalistisk företagsamhet. Regimen äger “liv och gård” och är därför skyldig till att det inte finns tillräckligt och anständigt avlönat arbete.

Inte orsak utan  resultat

Den kubanska diktaturen har aldrig accepterat påståendet att de som utvandrar gör det av politiska skäl. Det hjälper inte att Fidel Castro skriker i sina tal mot dem som inte stödjer hans ideologi “låt dem lämna landet, vi behöver dem inte...” Ileana Sorolla som är chef för Studiecentret för Internationell Migration vid Universitetet i Havanna, betonade denna linje när hon sa att “med undantag för den första vågen av emigranter som hade samarbetat med Fulgencio Batistas regim och med USA regeringens intressen” hade alla kubaner som idag lever i 150 länder lämnat av ekonomiska skäl.

Helt fel. Att påstå något sådant är förolämpande för flera generationer kubaner, för alla de som under 60 och 70-talen lämnade Kuba av politiska skäl. De var inte Batista-anhängare eller anställda av Washington och många av dem hade suttit i fängelse under åratal. Regimen förolämpar också dem som emigrerade senare.

Till syvende och sist är alltså den kubanska ekonomin inte en orsak, utan ett resultat. Den verkliga orsaken till att kubaner emigrerar är det politiska systemet, som har förbjudit ekonomiska fri- och rättigheter och förvandlat landet till en stor amöba som livnär sig på subsidier från utlandet.

__________________