Kubas gamla tyranner

Av Eva Belfrage

14 februari 2013

När det stora egot Fidel Castro inte kunde hålla sig upprätt längre och förlorade det mesta av sitt förstånd, var lillebror Raúl Castro redo, även om motvilligt, att ta över makten och fullfölja hans planer och expansiva manipulationer internationellt och fortsätta att sparka mot fattiga och missnöjda och kväsa allt motstånd på Kuba.

I vilket tillstånd Fidel Castro än befinner sig, låter Raúl Castro honom framträda och bilden av den tidigare diktatorn med filmstjärnestatus förnedras. Det är nog inte fråga om ett utstuderat brodersmord, utan snarare att Raúl är helt undergiven sin äldre bror och tillmötesgår alla hans önskningar. Det kan handla om att publicera Fidels förvirrade tankar om världens undergång, om en grässort han har hittat i ett uppslagsverk som kan utrota hunger, eller att låta honom framträda när han överhuvudtaget inte kan tala utan sluddrar obegripligt framför kameror.

Kubanska barn och ungdomar har förmodligen svårt att hålla sig för gråt eller skratt inför åsynen av den gamle tyrannens skröplighet och det verkar som om internationella medier har ganska roligt, för de publicerar allt vad Fidel har för sig. Det är ju för Fidel Castro alla stora nyhetsbyråer är i Havanna och inte för att rapportera om kubanernas sorgliga tillvaro.

I det mesta har Raúl varit lojal mot sin storebror, men han har avskedat de flesta av Fidels närmaste män och valt sina egna, nästan uteslutande åldriga militärer.

Fidels expansiva internationella projekt har fått fortsätta. Det gäller framförallt kontrollen av det oljerika Venezuela i utbyte av läkare  och de envisa och tjatiga internationella kampanjerna mot USAs embargo och frigivningen av fem kubanska spioner i USA. Han fortsätter också att upprätthålla och stärka Fidels anti-amerikanska allianser i Latinamerika liksom de intensiva kontakterna med diktatoriska broderländer som Iran, Vitryssland, Syrien, Ryssland, Nordkorea, Kina och Vietnam. De afrikanska länderna håller han varma för den kubanska exporten av läkare, eftersom det är en riktigt lönsam slavhandel. Inflytandet i viktigare FN-organ, som WHO, UNESCO, UNICEF, och t o m FNs råd för mänskliga rättigheter, har han lyckats bibehålla tack vare den fortsatta läkareexporten och de olika antiamerikanska allianserna.

Internationella medier och kulturarbetare fortsätter att okritiskt stödja regimen främst på grund av deras förankringar i vänsterrörelser och deras allianser med Kuba, men också därför att de stora nyhetsbyråerna och TV bolagen inte kan vara kritiska mot regimen om de vill vara kvar i Havanna och rapportera om Fidel och hans långsamma utslocknande.

Liksom Fidel är Raúl uppenbart ointresserad av att förbättra de fattiga kubanernas levnadsvillkor. Men han har insett att det blir svårt att sitta kvar vid makten om den urusla ekonomin kollapsar helt och om det inte blir attraktivt ens för militärjuntan och den militära nomenklaturan att stanna kvar i landet. Får han militärerna emot sig, kan det bli svårt att klamra sig fast vid makten. Därför stänger han alltför kostsam och olönsam statlig verksamhet och låter de avskedade försörja sig bäst de kan, som skattebetalande tiggare och clowner för turister eller som kaféägare. Han försöker också attrahera utländskt kapital och tar stora lån för att fortsätta att göda militären, som idag kontrollerar större delen av det kubanska näringslivet. Men allt eftersom den ekonomiska krisen förvärras ökar rofferiet och korruptionen och affärer med Kubas militärer blir oftast kortsiktiga och misslyckade. Flera utländska affärsmän sitter idag i kubanska fängelser.

Den befolkning som inte tillhör den militära eliten eller partihierarkin, särskilt unga, fattiga och svarta ser inte någon framtid på Kuba och drömmer bara om att lämna landet. Välutbildade akademiker och intellektuella vill också ge sig av eftersom det inte finns några jobb och de känner sig instängda och utan framtid. De flesta tiger, lider och försöker överleva till den dag de vinner i det amerikanska lotteriet för visum eller har lyckats konstruera en hemmagjord flotte. Nu när regler och restriktioner för utresor har blivit något bättre, kommer det bli en ny utvandring från Kuba.

Men det finns också många som vill vara kvar i landet och som har slutat tiga. Många kämpar aktivt för en framtid på Kuba. Dissidenterna har blivit en stor, bred och mångfacetterad rörelse. Här ryms partier av olika schatteringar, fredliga aktivister som demonstrerar på gatorna, människorättsaktivister, bloggskribenter, intellektuella sammanslutningar, kvinnogrupper, miljögrupper, barngrupper, media producenter, nyhetsbyråer, biblioteksgrupper, religiösa grupper, konstnärer, musiker. Alla arbetar öppet och med fredliga metoder, men tar risken att misshandlas och fängslas för att de kräver mänskliga rättigheter och demokrati.

Dissidenterna har de senaste åren blivit allt effektivare i att rekrytera nya medlemmar, särskilt i de östra fattigaste regionerna av landet. Där hör det till vardagen att se aktivister marschera för frihet och demokrati, folk som läser affischer och slagord mot regimen på väggarna i stan eller glatt tar emot ett flygblad från en dissident. När vanligt folk har sociala problem vänder de sig numera till dissidenterna eftersom regimen inte bryr sig, utan mest kränker och förgriper sig mot fattiga och utsatta.

Regimen vägrar att lyssna på dissidenternas krav och svarar genom att slå vilt omkring sig. Varje dag grips oppositionella. Under 2012 var det över 6000 dissidenter som arresterades. Men fängelser kostar pengar och de kan inte fängsla så stora grupper utan att väcka uppmärksamhet utomlands. Istället grips dissidenter för några dagar eller veckor och endast på måfå väljs dissidenter ut som får längre fängelsestraff. Trots denna försiktighet har antalet politiska fångar fördubblats på ett år och uppgår nu till minst 90. Men fängelserna är överfyllda av s k vanliga fångar, som för det mesta har dömts på mycket lösa grunder eller utan att ha begått något brott överhuvud taget.

Dissidenterna terroriseras också genom att en stor apparat av politiska poliser ständigt är dem i hälarna, bevakar dem och avlyssnar deras telefoner. Särskilda hat- och lynchkampanjer genomförs av politiska polisen och deras paramilitärer mot dissidenter och deras hem, där de anfalls med stenar, knivar, järnrör, och trots koleraepidemi som härjar i landet, också djur- och människoexkrementer. Ibland förstör de dissidenters hus helt och hållet. De drar sig inte heller för intrång i hemmen och de ger sig på inredning och stjäl attraktiva saker. De har också order att misshandla dissidenternas familjer även om det är barn och gamla.

Det senaste och ruskigaste exemplet är ett fall i Santiago de Cuba där den politiska polisen grep en ung medlem i den fredliga människorättsorganisationen Damerna i Vitt och tog henne till en undangömd cell och sövde ned henne. Alla tecken tyder på att de våldtog henne där i nedsövt tillstånd. Något sådant kan inte ske på Kuba utan godkännande uppifrån och därför kommer detta fall aldrig att kunna utredas. Kvinnan kan inte heller få adekvat vård.

När det gäller våld och förtryck mot det egna folket fortsätter Raúl Castro i sin storebrors fotspår. Själv har han ju också en egen meritlista som genomförare av broderns order och 54 år som chef för armén och inrikesministeriet. Listan på de brott som har begåtts av tyrannerna Castro är skrämmande: tortyr och avrättningar, koncentrationsläger för homosexuella och religiösa, fängslanden av tiotusentals oskyldiga under omänskliga förhållanden, lynchningar och terror mot oliktänkande.

Det sägs att tyranner blir grymmare med åren och det stämmer nog när det gäller Raul Castro. Som gammal inbiten militär har han väldigt svårt att föreställa sig fredliga lösningar på konflikter och kommer nog aldrig att inse att han kan prata med sina motståndare och kritiker. Mot det växande interna missnöje som råder på Kuba idag och mot oliktänkande, tycks Raúl Castros strategi vara att öka förtrycket och det är oroväckande att se hur våldet från den politiska polisen och dess paramilitära organisation stegras för var dag och nu släpps loss på ett nästan okontrollerbart sätt. Det kan bli väldigt farligt.

Den närmaste tiden med den åldrande 80-årige tyrannen Raúl Castro, ser alltså ut att bli våldsam och mörk. Ingen ska tro att det hjälper om Fidel Castro avlider. Lillebror Raúl kommer att vara lojal och trogen sin tyranniske bror och hans idéer ända in till sin egen död.

___________________