Kuba vill behålla kontrollen över Venezuela efter Chávez Av Carlos Alberto Montaner Miami Herald 7 januari 2013
Översättning: Eva Belfrage
Hugo Chávez och bröderna Castro visste sommaren 2011 att Chávez' chans att överleva var så gott som obefintlig och började förbereda för en tid efter Chavez. Naturligtvis skulle man försöka bota den talföre överstelöjtnanten, men ända sedan läkarna hade insett vilken typ av cancer han hade (en aggressiv och sällsynt rhabdomysocarcoma), metastasernas allvarliga spridning och att det hade dröjt innan han togs in för operation, fanns det inga förhoppningar.
De kunde bara hoppas på ett mirakel, då Chávez var dömd till en snar död. Det var därför bröderna Castro höll den medicinska informationen hemlig och hanterade krisen med största sekretess. Det var inte ett infall. Det var ett desperat och obekvämt sätt att behålla den politiska kontrollen. Det var nödvändigt att ge en förespegling om att Chávez skulle återhämta sig, så att ärelystna personer bland otåliga och tänkbara efterträdare inte skulle visa framfötterna.
För de kubanska bröderna var det väsentligt att lugna ned venezuelanerna, särskilt Chávez’ anhängare, för att kunna kontrollera och manipulera maktövertagandet i Caracas, så att Kuba inte skulle förlora Venezuelas enorma subsidier, uppskattade till 10 billioner dollar per år, enligt Miami Universitetets Institut för Kubanska Studier. Argumentet skulle förstås inte bli detta, utan “vikten av att rädda den Bolivarianska revolutionen”.
I augusti 2012, var bröderna Castro och läkarna, som anlitats för att behandla den ömtålige och viktiga patienten, överens om att slutet var nära och att det inte fanns någon garanti för att Chávez skulle kunna delta i valet i december, i ett någotsånär gott skick, varken fysiskt eller mentalt, så de tidigarelade valet till den 7 oktober. Så skedde och dessa två månader var avgörande.
Vid den tidpunkten var bröderna Castro helt klara over, vem som för Kubas intressen, skulle vara den lämpligaste efterträdaren till Chávez. Det var Nicolás Maduro. Han var en tämligen intelligent person, åtminstone talför och begåvad med ett gott minne, och kapabel att orera länge och väl i utbroderade tal av det slag som Fidel och Hugo är svaga för. Han var också foglig och lydig och accepterade Castro regimens moraliska och ideologiska överhöghet, på samma sätt som Chávez gjorde. Han verkade vara en uppmärksam och disciplinerad lärjunge.
Som ofta händer i världspolitiken, var också en av hans fördelar för Castro bröderna, att han var i behov av hjälp. Nicolás Maduro hade inte deltagit i kuppförsöket 1992. Han hade inga rötter i armén. Han kontrollerade inte Venezuelas Förenade Socialistparti och var inte ens medlem i Nationalförsamlingen. Faktum var att den enda anknytning han hade till makten var den döende Chávez uppbackning och stödet från Kuba.
Castro bröderna, som instinktivt manövrerar och visar en häpnadsväckande förmåga att skinna sina allierade, ansåg att på samma sätt som Hugo Chávez i Kuba hade funnit ett viktigt stöd i strategisk rådgivning, internationella initiativ och informationer om vänner och fiender, så skulle Nicolás Maduro, med hänsyn till sin svaga position bland Venezuelas maktgrupper, följa ett liknande mönster av känslomässigt och politiskt beroende.
Ute i samhället och också inom Chavez’ rörelse i Venezuela, finns det förstås många människor (en del i beslutsfattande funktioner) som inte gillar Kubas arroganta inblandning i landets angelägenheter.
För dem är det obegripligt att en fattig och efterbliven ö i Karibien ska styra över venezuelanerna och välja efterträdare till Hugo Chávez. De har aldrig tidigare sett något så vansinnigt. Ett land som är sex gånger mindre än deras land, med inte ens hälften av Venezuelas befolkning, körd i botten av en familj/militärdynasti under 54 år, som kämpar för att ändra sin ekonomiska modell eftersom regimen har insett att den är katastrofal och i behov av kopiöst stöd för att inte kollapsa.
Snart kommer Castro regimen att upptäcka hur svårt det är att kontrollera en annan nation, om de inte gör en militär ockupation, vilket vore absolut otänkbart. De kommer då att inse den djupa meningen i Bolívars bittra ord: ”Jag har plöjt i ett hav”. (CDV not: d v s till ingen nytta). Det troliga är att efter Chávez begravning och trots alla ansträngningar att kontrollera hans efterträdare, kommer samma sak att hända med Venezuelas subsidier. De kommer snart att bli ett minne blott.
_______________________________
|