Oswaldo Payá Sardinas

Det är idag 10 dagar sedan min man Oswaldo Payá Sardiñas, nationell samordnare för den Kristna Befrihetsrörelsen och den unge medlemmen i samma rörelse Harold Cepero avled.

Händelsen har återgetts i Kubas Nationella Television, något mycket ovanligt då bilolyckor med dödlig utgång sker dagligen och aldrig har getts en sådan omfattande täckning av televisionen.

Jag ska inte gå in på detaljer vad gäller den tekniska analysen av händelsen enligt den officiella versionen. Jag är ingen expert, även om det inte är nödvändigt för att ifrågasätta den. Jag vill bara upplysa om att det var genom televisionen som jag fick veta hur olyckan skett, eftersom jag bara hade fått en kort muntlig förklaring av en kriminalpolis, Major Sánchez, när han överlämnade min mans kropp.
Jag sa till honom att jag inte trodde på den versionen och att jag behövde intervjua de överlevande vittnena. Jag blev aldrig kontaktad av någon myndighet om min mans död.

Igår den 31 juli klockan 8.45 på kvällen, 10 dagar efter Oswaldos och Harolds död, besöktes jag av två poliser från ”el Centro de Investigación Criminal y Operaciones” (ungerfär: Avdelningen för utredningar av kriminella brott och andra verksamheter) med en inställelseorder för mig idag kl 11 på förmiddagen, med avsikt att ”gå igenom frågor relaterade till det civila ansvar som kan härledas till olyckan”.

Som hustru till Oswaldo Payá Sardiñas och representant för familjen som lever i och utanför Kuba, vill jag framföra följande:

Vi accepterar inte den förklaring av händelsen som framställts av televisionen därför att:

De har presenterats av samma regeringsorgan ur Statens Säkerhetstjänst som har hotat att döda honom otaliga gånger under alla dessa år genom sina agenter, som har smädat , förolämpat och övervakat honom och svärtat ned honom offentligt i televisionskampanjer i och utanför Kuba.

Det är desamma som har placerat ut mikrofoner ovanför vår säng i telefonapparater, desamma som så tarvligt besökte hans mamma för att skrämma henne trots att de visste att hon hade cancer och inte tillät att hennes söner som lever utanför Kuba fick besöka henne, de som förbjöd min äldsta son, en 24 årig student att besöka sin moster/faster i Spanien under lovet, de som inte har tillåtit någon ur vår familj att lämna Kuba eller komma in i landet.

Det är desamma som skrämmer våra grannar, min mans arbetskamrater, mina bröder och systrar inom det kristna samfundet, de personer jag behöver kontraktera för reparationer i mitt hus, de som varnar dem som går i mina barns skolor från att umgås med dem. Det är desamma som rusar in på sjukhusen och skrämmer läkarna varje gång mina barn har något problem med hälsan.

Det är desamma som har anfallit mitt hus med mobbar som de tar hit från annat håll och som har målat husfasaden med förolämpande ord, som har smutsat ned dörren med rödfärg så att det ser ur som blod, som har fyllt väggarna runtomkring i grannskapet med fraser fyllda av hot och hat.

Det är desamma som flera  gånger har lossat skruvarna på våra hjul, när bilen har stått parkerad,  fast de visste att hela familjen och t o m vänner färdades i bilen. Alldeles nyligen, den 2 juni i år, då han och jag for i vår bil (en VW Combi 1964) till min mammas hus i La Lisa och åkte på Cerro-gatan och nästan hade passerat avenyn Rancho Boyeros, blev vi påkörda av en gammal amerikansk bil mot det högra bakhjulet på vår bil och med en sådan kraft att vår bil välte. Min man lyckades inte kontrollera den och gled sedan fram på bara två vänsterhjul, välte över på den motsatta sidan av vägen medan vi satt fast inne i bilen inbäddade i glassplitter från de trasiga fönsterrutorna. Oswaldo blev skadad i vänstra armbågen och jag fick inga men.

Det är desamma som har skrämt och hotat att döda medlemmar ur Rörelsen och deras familjer, de som idag har fängslat den unge Yosvany Melchor, son till Rosa María Rodriguez, medlem i Rörelsen, och som har fått 12 års fängelse för ett brott som han inte har begått. Detta för att få dem att lämna Den Kristna Befrielserörelsen.

Jag tror inte på den officiella versionen därför att:
1. Min man Oswaldo Payá utmärkte sig för sin gränslösa ansvarskänsla för alla människor, särskilt dem som hade samröre med honom och han skulle aldrig tillåta att deras bilförare körde för fort. Hans vänner och de som känner honom vet att det jag påstår är sant. Han visste vilka faror hans liv var utsatt för på Kuba, varenda dag.

2. Jag fick nyheten från Madrid om den förmodade bilolyckan med min man arton minuter över tre på eftermiddagen den 22 juli och de meddelade mig att: “fyra personer färdades i bilen, bara tre till sjukhus, en vet man inget om. Två vänner, en av dem medvetslös. De blev påkörda och knuffade av vägen. Vet ni vilka de andra två var? En av dem vet man inte var han är.”

3. De lät mig inte intervjua de överlevande från händelsen, vare sig den svenske unge mannen eller spanjoren.

4. På grund av alla dessa händelser och de informationer som vi har fått om vad som hände i Granma, ber min familj att internationella institutioner får göra en från den kubanska regeringen oberoende undersökning av händelserna.

5. Jag vill säga att jag är mycket stolt över att ha levt 26 år tillsammans med en enastående man och med den familj som vi bildat. Det tyngde honom att han inte hade kunnat  tillbringa all den tid han hade önskat med sin familj, men hans kallelse att tjäna fick honom att ständigt arbeta för det gemensamma bästa med all sin intelligens och intellektuella kapacitet. Det var ett konstant sökande efter vägar för att folket skulle uppnå sina rättigheter. Han sade: Varken stat eller marknad kan härska över samhället, inte heller stå över folkets beslut, eller över människors frihet och värdighet.

Tack för att ni lyssnade.

Ofelia Acevedo - Oswaldo Payá's änka

_______________