Kubas väg till verklig demokrati – Kommendant Huber Matos reflektioner.

Kommendant Huber Matos, 94 år, kämpade mot Batistas diktatur i Sierra Maestra och var en av de fem ledarna i kampen.
En av dem Che Guevara, valde efter några år,  och efter att ha avrättat ett ansenligt antal fångar att hålla sig borta från Havanna, då han själv antagligen fruktade bröderna Castro.

Huber Matos fängslades av Fidel Castro vid maktövertagandet 1959, därför att Matos ville dra sig tillbaka från ledningen när han insåg att Fidel Castro var en förrädare och själv tänkte utse sig till kommunistisk diktator.

Kommendanten Camilo Cienfuegos, som fick i uppdrag att fängsla Huber Matos, men anförtrodde honom att han var emot en ny diktatur, försvann därefter oförklarligt och blev antagligen mördad av bröderna Castro.

Huber Matos vågade de inte avrätta, av rädsla för folkets reaktioner, men lät honom genomlida hunger och tortyr under 20 år. Han överlevde och har sedan dess fortsatt kampen för demokrati på Kuba, från Miami.

Huber Matos tal i Mexiko den 12 juni 2012, i samband med en utnämning till frihetshjälte, förmedlar viktiga och värdefulla reflektioner . Denne erfarna och kloka man har ett engagemang som fortfarande glöder för sitt förrådda och förstörda land. Hans reflektioner är värda all uppmärksamhet och bör tas i allvarligt beaktande, till skillnad från Fidel Castros sinnesförvirrade babbel, som internationella media så gärna sprider vidare.

 CDV Redaktionen – Eva Belfrage

- - - - - - - - -

Tal av Kommendant Huber Matos i Mexiko

Publicerat av: Cuba Independiente y Democraticy

Mexico den 12 juni 2012.

Översättning: Eva Belfrage

Huber Matos blev vid en ceremoni i Mexiko erkänd och utnämnd till frihetshjälte av demokratiska organisationer i Amerika. Denne kubanske ledare höll ett tal där han bland annat sade att:
-USAs embargo och EUs Gemensamma ståndpunkt gentemot Kuba bör sluta vara en väntans politik och istället bli ett hoppets politik.
-Ingen av bröderna Castro har den trovärdighet eller legitimitet som krävs för att förhandla om en fredlig övergång i Kuba.

Ärade åhörare:
Det kubanska folkets lidelse för självständighet och frihet har sitt ursprung i krigen mot Spanien för självständighet.
I det sista kriget som började 1895 i januari, skickade Madrid 220 000 soldater till Kuba, 100 000 landsattes under konfliktens första år.
Enligt vissa historiker var det den största militära truppförflyttning som Spanien gjort till sina kolonier. Kuba var ett litet land som då hade knappt två miljoner invånare.

Kostnaderna av den konflikten för ekonomin och för folket var förödande. De spanska förlusterna av döda och sårade var 70 000 man.
Min fars familj dog av hunger och sjukdomar i det utrotningskrig som Spanien bedrev.

Efter den självständighetskampen, fortsatte kubanerna, generation efter generation att kämpa för de drömmar som José Marti gav uttryck för:  Att republikens första lag skulle handla om respekt för människans fulla värdighet, i ett fosterland för alla och för allas väl.
I den traditionen av drömmar och uppoffringar, finns det mycket att tala om när kubaner sinsemellan talar om hjältemod. I Kubas historia är kampen för frihet både ärofull och tragisk.

Denna speciella kväll, går mina tankar till de kubaner som har visat exempel på mod och engagemang. Kubaner som för sina förtjänster och uppoffringar skulle förtjäna att vara här tillsammans med oss. Tyvärr är det inte möjligt.

Många av dem avrättades när de försökte rädda Kuba från det grymma förräderi som lurades på ett entusiastisk och oskyldigt folk, som trodde att de hade mött reinkarnationen av José Marti.

Andra dog eller blev mördade, när de stod upp mot tyranniet, som i mer än ett halvt sekel har sått sorg, hat och misströstan hos kubanerna.

Kubas städer, landsbygd och berg, fängelserna och havets vågor är vittnen till tusentals av mina landsmäns hjältemod, de som fick betala med sitt liv för drömmen om att se ett fritt Kuba.

Listan är lång över dessa hjältar, bland dem mina kamrater av politiska fångar, som protesterade i fängelserna, de som idag lever i exil och som ännu reser sig efter att ha skrivit ärorik historia med långa fängelseår.

Jag får inte försumma att nämna två personer som alldeles nyligen höll fanan högt och också blev martyrer.

Barnbarnet till min mycket kära ungdomsvän, då bara en liten flicka som snart förvandlades till den okuvliga hjältinnan för Damerna i Vitt: Laura Pollán.

Och Orlando Zapata Tamayo, den hjältemodige svarte mannen från enkla förhållanden, som i fängelset alternerade mellan predikan av evangeliet om Kristus och evangeliet om friheten. Han var övertygad och beredd att, liksom Kristus, dö för sina medmänniskor.
För dem, ja för dem och i namn av alla kubaners hjältar, tar jag emot denna utmärkelse och denna solidaritet.

Jag tar tillfället i akt att ta upp några aspekter kring det kubanska problemet, som kan hjälpa oss att förstå det förflutna och framtiden på Kuba.

Ingen kunde ana att det folk som hade kämpat med sådant mod mot Spanien, och som sedan aldrig upphörde att kämpa, förrän det hade tagit sig ur USAs förmyndarskap, skulle få utstå ett förräderi av en ledare, som öppet lovade att utveckla demokrati med flerpartisystem, som redan hade funnits på Kuba, och att fortsätta den inslagna ekonomiska utvecklingen, göra slut på korruption och införa social rättvisa, något som vi alla ville.

Ingen kunde någonsin föreställa sig att ett folk som är så ädelt, arbetande, glatt, skapande i musik och poesi, skulle behöva uppleva förra århundradets totalitära kommunism och dess fasor.

Kuba förtjänade inte denna förbannelse för inget folk förtjänar någonsin en sådan mardröm.

De som har försökt att försvara kommunismen i Kuba från sina elfenbenstorn har begått ett stort misstag, men framför allt en stor orätt.
Ännu mindre kunde de demokratiska kubanerna föreställa sig att de skulle behöva leva ett halvt sekel, för att en stor del av västvärlden skulle vakna upp och bli medveten om att den kubanska revolutionen var ett publicistiskt bedrägeri.

Ett bedrägeri där media, politiker och akademiker deltog, trots att de antogs vara för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Trots detta och mycket mer, kan man skymta kubanernas frihet vid horisonten. En ny dag gryr som börjar skingra skuggorna från det som verkade vara en evig natt.

Därför har man de senaste åren insisterat på möjligheten att söka nå en förhandlingslösning på det kubanska problemet. En fredlig övergång som undviker våld.

Det är meningsfullt. Politiskt våld leder inte alltid vägen till demokrati. Ofta har det lett till en ond cirkel av förstörelse och död.
Kuba bör bygga sin framtid genom en väg till försoning.

Men många av dem som är mycket måna om en fredlig övergång, verkar ha glömt att kubanerna är offer för ett konstant våld.
Tusentals dödade var demokrater, hundratusentals politiska fångar var demokrater, de som dagligen förföljs och fängslas i Kuba är demokrater, de miljontals som lever i exil är demokrater.

Medan regimen använder våld, därför att diktaturen stödjer sig på det, finns inga möjligheter till dialog eller förhandlingslösning.
Det är diktaturen som måste ta första stegen, det är regimen som måste sluta att förtrycka, döma och döda.

Jag har alltid trott att, i den kubanska armén och inom nomenklaturan, även i den politiska polisen, finns kubaner som vill ha en verklig och fredlig förändring. Jag hoppas att de ska kunna träda fram och underlätta för en sådan.

Hosni Mubarak i Egypten låtsades vilja förhandla, men det var bara knep för att vinna tid. Bashar al Assad i Syrien presenterade en konstitution medan hans trupper dödade civila.

Bröderna Castro är likadana. Idag stödjer de Syrien med samma cynism som de proklamerar att det ska bli förändringar på Kuba, men inte politiska förändringar, det erkänner de.

Ärade åhörare, vi kubaner ägnade inte ett halvt sekel åt att kämpa för demokrati, för att de sedan ska driva med oss och införa en diktatur med kapitalistiskt system.

Kapitalism är inte lika med demokrati, fast det omkring oss finns väldigt många människor som är förvirrade när det gäller detta.
De mest solida demokratierna i världen var inte diktaturer, som hade infört kapitalistiskt system och som därifrån utvecklades till demokratier. Nej, dessa demokratier formades av politiska förändringar, politiska bromsar mot makten hos en kung eller en dominerande klass. Politisk och ekonomisk förändring som försvagade maktens monopol. England och USA är klassiska exempel på detta.
Lösningen för Kuba är inte en förändring mot kapitalism.

Ryssland förändrade sitt kommunistiska system till kapitalism, men idag är det ett land där mänskliga rättigheter kränks. Kina införde kapitalism, men är det land i världen där flest kränkningar av mänskliga rättigheter sker.

Dessa regeringar, tillsammans med Castros, stödjer som bekant folkmordsdiktaturen i Syrien och de har satt stopp för möjligheten att få till en uppgörelse, det enda hopp som står till buds mot ett hemskt inbördeskrig.

Det finns miljoner människor i demokratiska länder som är imponerade av Kinas materiella framsteg.

De vet inte, eller så vet de och vill inte bry sig om att ekonomiska framsteg under auktoritära regimer inte är något nytt i historien.  Både Stalin och Hitler hade ju framgångar på sin tid.

Brasilien och Mexiko har inte behövt någon diktatur för att nå framgångar, utan har istället valt mindre auktoritära system, färre klassprivilegier och mer folkligt deltagande. I båda länderna återstår fortfarande mycket att göra, men detta är den rätta vägen. Fler institutioner som är politiskt inkluderande och färre institutioner som exploaterar.

Allt detta leder oss till en enkel slutsats.
Det kubanska problemet löser sig inte med fler eller färre egenföretagare. Det löser sig inte heller om hundra multinationella företag kommer till Kuba och allierar sig med Castro-regimen, för att öka produktionen på Kuba och exploatera kubanerna med svältlöner, som mer än 200 företag gör idag på Kuba.

En stor del av västpressen, desamma som under mer än ett halvt sekel har ägnat sig åt att stödja revolutionens framsteg utan att säga att dessa har finansierats utifrån, ägnar sig idag åt att skapa liknande förväntningar. De vill att världen ska tro att de ekonomiska förändringar som Raúl Castro har utlovat, innebär en lösning. De har återigen förlorat i fokus vad gäller det viktiga och grundläggande och har blivit propagandister för lögnen.

Det kubanska problemet är ett politiskt problem. Det kan börja lösa sig med en demokratisk konstitution, med uppbyggandet av demokratiska institutioner, med rättvisa lagar som inte tillåter att den rike utnyttjar den fattige eller att den fattige stjäl från den rike.
Problemet börjar lösa sig när det faktum upphör att en grupp vid makten lagstiftar till sin egen förmån, trakasserar övriga och exploaterar befolkningen.

Det kubanska problemet börjar lösa sig när folkets energi och kreativitet kan sikta en horisont och när gränserna öppnas till en frihetlig miljö med rättslig säkerhet. När det kan existera en öppen debatt, med tidningar, datorer, telefoner, fria universitet, fackföreningar och Internet utan restriktioner eller kontroll. När bönderna kan äga den jord de arbetar med.

Det kubanska problemet löser sig inte för att den nuvarande regimen på Kuba har vänskapliga relationer med USA. Washington hade vänskapliga relationer med Hosni Mubarak, med Muhamed Khadaffi och med Bashar al Assad. USA förhandlade och var tillmötesgående med dessa tyranniska regimer tills deras aktioner var sådana att Washington tvingades omvärdera och korrigera.

Och ni frågar då vad ska man göra, vilket bör bli nästa steg?
Lösningen börjar med ett ökat stöd till de demokratiska kubanerna. Med dem som är utanför landet men framför allt med dem som kämpar i Kuba.

Kuba kan lyckas nå en övergång till demokrati, om det internationella samfundet kräver en verklig politisk förändring och om regimen straffas hårdare för sina kränkningar.

Utan internationella påtryckningar och utan hoten om åtgärder hade diktaturen i Egypten inte fallit och de nyligen genomförda valen hade inte blivit av.

Utan påtryckningar och internationella ansträngningar, hade Khadaffi fortfarande styrt i Libyen, även om det är sant att det efter 42 års diktatur fortfarande återstår mycket för att detta land ska bli demokratiskt, så finns det ett reellt hopp.

Med hänsyn till detta och att diktaturer måste straffas för sina övergrepp, bör det amerikanska embargot och Eus Gemensamma ståndpunkt göras mer dynamiskt och väntans politik bör förvandlas till en hoppets politik.

Av samma skäl bör Latinamerika fördöma Castro-regimens övergrepp. Att fördöma denna tyranniska regim är att solidarisera sig med kubanerna och det är inte samma sak som att alliera sig med nordamerikanerna.

Det kubanska folket behöver mer än någonsin solidaritet från demokrater runtom i världen.

Ni är vittnen till hur sönerna till José Marti och Antonio Maceo aldrig har gett upp.

Detta är en hyllning till en gammal stridskämpe som vid pass 94 år lever lika fylld av förhoppningar som under de dagar då han i Sierra Maestra kämpade för demokrati mot en diktatur, och som under två årtionden i fängelse var övertygad om att hans folk aldrig skulle låta sig besegras.

Må det bli en hyllning till det kubanska folket, till den kubanska ungdomen som behöver en hyllning och som kommer att visa att de förtjänar det.

Tack alla , tack Kubas vänner, tack Frihetens vänner.

Huber Matos when the revolutionaries entered triumphantly in Havana

Huber Matos when  detained and taken to prison in Habana.

_______________________