Öppet brev till den kubanske diktatorn Raúl Castro

Från Jorge Luis García Pérez ”Antunez” och Yris Tamara Pérez Aguilera, den 12 april 2012.

Publicerat på “Antúnez” blog: Ni me callo, ni me voy.

Översättning: Eva Belfrage

Herrr Diktator Raúl Castro,

Vi skriver till er från Placetas i centrala Kuba. Vi Jorge Luis García Pérez Antúnez och min hustru Yris Tamara Pérez Aguilera är ett gift par som öppet opponerar oss mot ert tyranni och er totalitära regim. Vid detta tillfälle passar vi på att skicka en allvarlig uppmaning till er, med anledning av den grymma, orättvisa och godtyckliga blockad som vi och vårt hem är utsatta för av era fega, repressiva styrkor, dag och natt under den senaste månaden, med avsikt att stoppa och förhindra vår rörelsefrihet.

Herr Diktator, general utan strider, som endast har lyckats få Castro-regimen att överleva efter er bror, med stöd av mord på sådana som Orlando Zapata Tamayo, Juan Wilfredo Soto García, Laura Inés Pollán Toledo, Wilman Villar Mendoza, och genom att dagligen utföra grymheter mot ert eget folk. Ni ska veta att vi som undertecknar inte är rädda för och inte kommer att tillåta era aggressiva och demoraliserande repressiva politiska organisationer att ständigt hålla oss godtyckligt i husarrest. Vi blir inte bara arresterade när vi går till aktiviteter med oppositionen, vi blir också hindrade i vårt dagliga liv från att besöka en vän, gå på en begravning och värst är det när vi behöver gå till sjukhuset för att få hjälp på grund av förvärrat lidande, som orsakats av fysisk nedbrytning och utmattning efter så mycket repression.

Herr Diktator, för er, som ligger bakom så många brott, avrättningar, utomrättsliga mord, förvisning av oskyddade familjer och avskedanden av arbetare, är vi inte rädda och vi uppmanar er öppet att upphöra med er grova och godtyckliga kränkning av våra rättigheter, vår rörelsefrihet i vårt eget land. Och om ni understår er att beordra era underlydande och sammansvurna domstolar och militära typer att fängsla oss, kan vi försäkra er Herr Diktator, att från och med nu kommer ni tvingas att arrestera oss nästan varje dag, för vårt hem ska  inte vara något fängelse och vi har mer kurage och principer än era hungriga kollegor som dag ut och dag in står vid vår husknut för att hindra oss att gå ut.

Herr Chefstyrann, som är ansvarig för morden på våra hjälpbrigader, ”Brothers to the Rescue” (CDV: Fyra flygare som tillhörde denna hjälporganisation, som lokaliserade och hjälpte kubanska båtflyktingar i Floridasundet, sköts ned av kubansk militär) eller de mer än tjugo oskyddade barn och kvinnor som grymt sänktes på båten ”13 mars”, till er herr Tyrann vars brott endast kan jämföras med nazityskars eller stalinryssars, uppmanar vi att känna till att här i staden Placetas, finns det ett svart par i oppositionen med mycket mer självrespekt och styrka än era underlydande, som helt meningslöst misshandlar, arresterar, sätter i fängelseceller och genomför alla möjliga sorts övergrepp, i tron att ni ska lyckas få oss att ge upp kampen. Vi kommer inte att förneka vårt moderland, om det är det ni vill med dessa evinnerliga förföljelser, trakasserier och ideliga fängslanden.

Raúl Castro, vi förstår att ni och era repressiva styrkor är vettskrämda inför det engagemang som en grupp kvinnor ur Rosa Parks Kvinnorörelse visar. Den 1 mars hade dessa kvinnor modet att gå till det vanhedrande och parasitiska regeringspartiets högkvarter i kommunen, det parti som ni representerar, för att med hög röst kräva frihet och rättvisa för folket. Jag kan tänka mig hur en regim måste känna sig, när de t o m kallar in sina elittrupper för att slå ned på fredliga och oskyddade kvinnor, som till skillnad från era trupper är modiga och går ut på gatorna och protesterar.

Raúl Castro, jag förstår vad det betyder och vad det innebär för er regering att ha ute på gatorna en man som efter 17 års oavbruten politisk fångenskap, inte har gett upp och trots alla möjligheter han har haft att lämna landet, har beslutat att stanna på Kuba och kämpa mot det tyranni som ni representerar. Herr Diktator, jag vet att varken ni eller er förfärliga, ännu inte begravda bror, som representerar hat, våld, repression och grymhet, inte förstår vad konsekvenser innebär och att ni aldrig har trott på bildandet av den ”Nationella Fronten för Civilt motstånd – Orlando Zapata Tamayo.” Denna organisation leds av unga män och kvinnor. som de flesta helt enkelt har fötts under er så kallade Revolution. Era instruktioner har aldrig vunnit vårt gehör och vår Front växer och sprider sig i hela landet med demonstrationer och aktioner som aldrig förr, vilket har stimulerat kampen ute på gatorna. Detta drabbar er hårt. Ni kan anklaga oss för att vara Batista-anhängare eller borgerliga, men vi har aldrig känt till något annat samhälle än detta. Vi är varken legoknektar eller betalade, som framgår av vårt sätt och under de villkor vi stolt lever. Detta kullvälter er meningslösa kampanj som försöker påstå det motsatta.

Raúl Castro, era repressiva styrkor kunde aldrig föreställa sig att slagord som “Alla är vi motståndet” eller “Gatorna tillhör folket” skulle få tyranniet att darra, och att ansträngningarna att skilja motståndsrörelsen i landet från den i exil skulle misslyckas. Sammanslutningen för det Kubanska Motståndet, är för er, ni värdelösa diktator, en av era största och värsta mardrömmar. Det kubanska folket här på ön, långt från era tendentiösa runda bords diskussioner och officiella instruktionsprogram i TV, söker sanningen i Radio Martí och Radio Republica. Det är därför ni angriper dem så hårt.

Det är därför jag är här, ni värdelösa diktator, för att uppmana er att stoppa förbudet mot min fru Yris och mig att röra oss fritt i vårt eget land. Om ni bara vågar att arrestera oss, skulle jag med största nöje återvända till gruppen av politiska fångar. Det var min viktigaste politiska och patriotiska erfarenhet och där lyckades ingen kuva mig. Och jag vill understryka än en gång att den som skriver, Jorge Luis García Pérez Atúnez, HÅLLER INTE TYST OCH LÄMNAR INTE LANDET.

_________________